Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

När min man och jag träffades för 15 år sedan hade vi båda ungefär samma bild av livet. Allt eftersom och under några för mig personligt turbulenta år har jag hittat en tro som stärker mig. Men vi har jättesvårt att hitta en mellanväg kring detta.

Jag upplever att min man trycker ner mig. Han påpekar att jag inte har ?bevis? och allt för ofta att han inte tror på det som jag tror på. Det gör att jag har slutit mig mer och mer och inte känner lika stark tillhörighet mellan oss. Vi har gemensamt ändå kommit fram till att jag måste få ha min tro, och jag har försökt vila i det och öppna upp mig och pratar lite då och då bara om mina tankar om min tro. Jag vill ju trots allt dela med mig av mitt innersta, för om jag inte ?får? det så känns det som inte kan dela livet.

Min man har sånt otroligt motstånd fortfarande och han kan ändå inte låta bli att påpeka hela tiden att han inte tror på det jag pratar om. Det gör mig ledsen, känner mig nedtryckt och jag känner mig ensam. Han tycker att han ska ha rätt att uttrycka sin åsikt. Men när det är något man är ?emot? så blir det så hårt. Det hade kanske varit lite lättare om han hade haft en öppensinnad inställning och mer reagerat ?jaha, ok. Ja så kanske det kan vara, jag är inte så insatt och känner inte så stort behov av att vara det just nu.? Men istället får jag detta motstånd, så det blir som en kamp. Han säger att han inte är emot mig, men något i hans innersta lyser igenom och jag kan inte låta bli att se hans starka motstånd och negativa åsikt kring min tro.

Finns det förhållanden där detta fungerar och vad krävs i så fall för att göra det möjligt att ha ett mer avslappnat och behagligt liv tillsammans? Någon med erfarenheter så tar jag tacksamt emot!

Att acceptera din tro har han ju redan gjort. Dvs du kan leva öppet med den, du kan utöva den och du är fri att göra vad du vill med den tron och han väljer att leva med dig och nån form av tro i sin vardag.

Mer än så vill han inte. Det måste DU acceptera. Han måste inte alls lyssna på din predikan och goda råd. Han är inte skyldig dig det.

Behövde jag lufta min tro, mina tvivel, känna samhörighet etc så vände jag mig till min präst, min diakon eller andra troende. Jag respekterade att min man inte ville höra. Jag fyllde mitt hjärta med det jag behövde på annat håll och kunde leva i frid hemma utan att känna behovet att pracka på min man saker han inte ville ha. Han var nöjd med att jag mådde bra och att det gjorde gott för äktenskapet. Sen satte han punkt.

Jämför din nya frälsning med alla dessa ivriga personer som hejdar dig på stan med Mobilabonnemang, elbolag, Jehovas vittnen, osv. Du tycker det är ointressant och obehagligt men alla är övertygad om att just dom har svaret på dina problem bara du lyssnar tillräckligt öppensinnat...