Bli kallad " mamma"

Jag tycker att det finns två personer att ta hänsyn till. Du och pojken.

För pojkens del: vad verkar mamma betyda för honom? Är det en slags känslomässig adoption som sker i samband med att du godkänner att han kallar dig mamma? Eller är det mer lättsamt och bekvämt att kalla dig mamma precis som de andra barnen? Är det en slags komplimang "jag godkänner dig som en del av familjen och tycker om dig"?

För din del: Känns det ok för dig att bli kallad mamma? att ta på dig rollen som mamma för honom? Är din och din partners relation stabil och långsiktig? Kommer du finnas där för honom som en mamma om du och din partner gör slut? Skulle din partner tillåta det?

Eftersom han är övergiven av sin riktiga mamma så känns det som ett mer känsligt och viktigt ämne att ta på allvar än för andra barn som har en mamma och även vill kalla sin bonusmamma för mamma.

Jag tycker att du och din partner ska prata om dessa aspekter och sedan prata med pojken om vad det betyder för honom. Och även om du inte känner dig bekväm att kallas mamma så kan du försäkra honom om att du är som en mamma för honom även om han kallar dig vid ditt namn (om det är så du känner).

TS kommer givetvis aldrig bli barnets mamma och det behöver barnet få veta i tidig ålder.

Att vara pappa eller mamma är ett biologiskt band man har till barnet, TS är inget annat än pappas fru/sambo.

Han upplever dig som sin mamma nu. Låter positivt.
En "mamma" måste inte vara biologisk.
När han blir äldre kanske han tänker att han har två mammor, en bio och en adoptiv.
Men eftersom han kallar dig för mamma nu så är för att han känner så, det tycker jag låter fint :). 

Tragiskt på alla sätt och vis :(

Att vara förälder är mer än blod, det är vilken roll man har i barnets liv.

Varför tycker du det?

Så less på människor som du...

Biologi gör en inte till förälder - det finns många biologiska föräldrar därute som aldrig är en nära mamma eller pappa till sitt barn, och hur ogärna du än vill tro det, flera mammor och pappor som inte har några biologiska band till sina barn..

Barnet och bonusföräldern bestämmer vilken typ av relatiin de ska ha och vad det är ok att barnet kallar bonusföräldern. Blod är inte tjockare än vatten. En bonusförälder kan absolut vara mer förälder till ett barn än en biilogisk genetikdonator.

Att vara föräldrar har inget med blodsband att föra.

Det är klart barnets mamma lever, det är ju du TS som är hans mamma nu. Sen har han en annan mamma också men det är väl inte så viktigt längre om hon valt att lämna honom. 

Låter som en enkel grej att uppfylla om nu ungen vill det. Absolut kan det kännas konstigt i början men det är sådant man vänjer sig vid.

Om vi vänder på steken. Att säga till ungen att han inte får kalla dig för mamma kan nog ta hårt på ungen. Det blir ju en avstötning oavsett hur man framför det.

Om ungen själv hade valt att kalla dig vid förnamn är det så klart en annan sak.

Men herregud! Mitt mammahjärta går sönder. Jag hade omfamnat honom med hela mitt hjärta!!

Han behöver ju en mamma och hans mamma har övergivit honom. Fatta vad hemskt, det är förödande. Trots detta har han lyckats öppna sitt hjärta för dig, du tar ju hand om honom. Ge honom för guds skull det då!!!

Annars blir han avvisad IGEN av den han trodde kunde vara hans nya mamma.

Var GLAD att han vill släppa in dig så!

Hans mamma har övergivit honom, platsen är ledig, och han behöver en mamma.

Krossa inte hans hjärta igen. Ett litet barnhjärta orkar inte vad som helst, ni har redan tagit på er att ha honom på heltid.

Vad är det för jävla dumheter?! Det enda som är tragiskt är elaka styvföräldrar som är närvarande men kalla och avvisande. Så himla bra med såna som den bonuspappan som helhjärtat ger barnen vad dom behöver.

Vilken hemsk barnsyn du har! Den biologiska mamman till den stackars pojken vill inte veta av honom och naturligtvis söker han därför efter en ny mamma. Någon som kan älska honom och ta hand om honom på det sätt mammor gör. Uppenbarligen fyller TS den rollen. Då tycker du att man ska krossa pojkens hjärta och tala om för honom att TS aldrig kan bli hans mamma? Är du helt hjärtlös? Vem ska vara hans mamma då, tycker du? Hans biologiska mamma vill ju inte. Ska han inte ha någon mamma då alls? Du tycker inte att adoptivföräldrar är föräldrar heller då, utan något slags barnvakter tills barnen blivit myndiga?

Som familjehemsmamma förstår jag dina tankar och känslor.

Jag och maken har två biologiska barn samt en 6 åring som varit placerad hos oss i ca 14 månader. Enligt LVU.

Barnet kallar oss ganska ofta för "mamma" och "pappa" och våra biosar för "syster och bror". Speciellt på skolan är vi hennes föräldrar inför hennes kompisar. Hon har fyra syskon. Två riktiga och så våra biosar.

Vi rättar aldrig henne, utan hon får kalla oss för vad hon vill.

Vi anser att hon har rätten att få kalla någon för mamma och pappa, det suddar dock inte ut att hon har riktiga föräldrar. Just nu är det vi som tar hand om henne, kramar henne, uppfostrar henne, vägleder henne och ger henne all den kärlek hon behöver. Och förtjänar.