Bara jag som är trött på dagens (och gårdagens) värdelösa föräldrar?
Det vill säga föräldrar som är kompisar med sina barn istället för att sätta gränser. Föräldrar som låter barnen avgöra alldeles för mycket. Man ger upp och låter barnen sätta sina egna gränser. Man spenderar så lite tid med sina barn att man får skuldkänslor, och så blir man rädd att barnet inte ska tycka om en. Och så ger man upp föräldraskapet.
Exempel på uselt föräldraskap som jag märker allt oftare idag:
- Ett barn förolämpar en kund i en matbutik som står framför i kön. Istället för att säga åt barnet på skarpen och kräva att det ber om ursäkt till kunden som står framför skrattar föräldern och tycker barnet är gulligt.
- En 10-åring som lägger upp videor på YouTube där hon har stringbikini OCH där man ser ena eller båda föräldrarna (hon gör det alltså inte i smyg utan helt öppet).
- Barn under 10 år som släpps iväg helt ensamma på stan eller i närheten av motorvägar.
Jag är så jävla trött på dessa ruttna föräldrar som inte gör sitt jobb. Barnen har kompisar i sin egen ålder, föräldern ska sätta gränser och uppfostra barnet, inte vara kompis med det. Barn är nämligen väldigt intelligenta och märker direkt när föräldern visar svaghet och låter barnet göra som det vill.
Barn flyttar fram positionerna och testar mer och mer som ett resultat.
Är det fler än jag som är less på usla föräldrar (vilket inte sällan är föräldrar som är yngre än 30)?
Nu tror jag du generaliserar en del. Jag är nog, vad du kan tycka, en "slapp" förälder, eftersom jag inte jagade gränser. Var väldigt laidback.
Men visst, vi tog strider, där det behövdes, hade regler, där det behövdes, men ytterst få regler.
jag håller med att vi i första hand inte är barnens kompisar. Att vi ska vägleda våra barn så att de kan hantera vuxenlivet. Men det behöver inte vara genom ständig gränssättning eller regler. Vår son behövde inte bestämda tider, vi kom överens om en tid som passade beroende på vad det gällde. Vi hade inga bestämda läggtider, eftersom han gick och la sig när han var trött och vaknade utvilad i tid varje morgon. han fick bestämma när han skulle göra läxorna t.ex, vilka kläder han skulle använda. Hellre få och viktiga strider istället för småtjafs i vardagen
Att hälsa, bete sig trevlig var något vi backade upp, men blev det fel, så var det inte en tillrättavisning för allmän publik. Minns ett tillfälle när han betedde sig illa på en födelsdagsmiddag. Vi tog inte striden inför alla, däremot så gick jag undan med honom och gjorde klart för honom att så beter man sig inte och varje gång han gör det så lämnar vi sällskapet och så fick han sitta ensam med mamma (och inte med sina kusiner) ute i ett tråkigt kapprum.
Barn flyttar inte med automatik fram sina positioner, alla vill inte bestämma och jäklas, utan de flesta barn vill göra sina föräldrar nöjda. En del barn gör det absolut, men det är inget som är typiskt för barn.