Hans dotter blir sur varje gång jag fyller år.

Men vad gör pappan åt det då?

Varför säger han inte till sin dotter om hon behandlar dig dåligt?

Varför har han låtit det pågå i 10 år?

Om hon är 19 år nu var hon ju 9 då och har hållit på så sen dess, han var väl inte rädd för en 9 åring?

Tycker faktiskt att din man borde ha förklarat för sin dotter att du också ska bli firad som alla andra i familjen.

Sa han inget när hon blev sur över att han köpt tårta och present till dig?

Handlar inte om bonusbarn eller biobarn eller vuxna, om någon blir sur för att man firar någon i familjen skulle jag säga till den personen vem det än var.

Hoppas verkligen att din man sa något till sin dotter.

Det här är väl en sån där klassisk tråd där pappan som är separerad från dotterns mamma har överkompenserat och låtit barnet få väldigt mycket som hon velat. När så pappan mötte ny partner så har han inte klarat av att balansera detta med dottern utan dottern har "tävlat" med TS om pappans gunst. Finns ju en hel del sådana trådar här inne tyvärr. Det är ju pappans sak att ha hjälp sin dotter i detta, men nu är det kanske för sent. Sedan vet vi heller inget om dotterns mamma, om det finns något från det hållet som eldart på dotterns synpunk om TS? 

Men hon flyttar väl hemifrån inom ett par år, kan man tro?

Har själv barn runt den åldern (både egna och bonusbarn) och alla säger att de vill flytta hemifrån bara de är klara med skolan och hittat någon form av försörjning.

Bit ihop och stå ut, det kan inte va så länge tills hon flyttar.

ja fy vad trist. Men det är ju pappans fel det här, helt och hållet. 

Jag tänker bara... hur står du ut?

Hade själv en hemsk styvdotter en gång i tiden, usch jag känner ännu avsmak när jag tänker på henne trots att det passerat 15 år sedan jag lämnade. Pga henne.

Jag har aldrig ångrat att jag valde att gå.

Nej, jag skulle avråda precis alla att gå in i en styvfamilj.

I backspegeln kunde exet faktiskt erkänna hur fel dottern betett sig men då var skadan redan skedd och separationen genomförd. Jag vågade inte ta risken att gå tillbaka.

TS mamma är väl som de flesta "hellre ett dåligt beslut som jag fattar själv än ett bra som andra fattar åt mig". Utifrån ser det helt galet ut. Hon har inte lärt av sina egna erfarenheter (stod inte ut med styvbarnen i ett tidigare förhållande) eller av dotterns erfarenheter (problem med bonusfamiljen). Åas, hon vill inte avstå från kärleken, även om det innebär extra jobb och att den kanske blir kortvarig. TS kan faktiskt inte göra så mycket här.

TS, prata inte mer med din mor om vad du tycker är bäst för henne. Ni kanske har pratat mycket om vad som är bäst för dig. Men en mor gillar inte att det vuxna barnet ska bestämma och kritisera. Ni har kanske pratat väldigt öppet men här går gränsen.

Säg bara något typ "Jag hoppas du hinner med mig och barnbarnet, jag är rädd för att du inte ska hinna med". Alltså det som direkt gäller dig.

Samma här, skulle aldrig rekommendera någon att gå in i nåt där det finns särkullar. Det drar alldeles för mycket skit med sig, och inget positivt överhuvudtaget.

Urk, när jag började läsa trodde jag dottern var typ 5 år gammal och avundsjuk.

Då du pratat med henne och försökt nå fram men det inte ger resultat kan du acceptera och fortsätta ge henne presenter fast hon skiter i dig, eller helt enkelt sätta hårt mot hårt och skita i att gratta henne.

Då ger du henne en verklig gåva hon kan ta med sig i livet, behandla andra som du vill bli behandlad själv.

Då hon är 19 ska inte pappan behöva säga åt henne, det är ju också förnedrande mot dig. Vill hon inte så vill hon inte. Hon är egoistisk helt enkelt.

Jag skulle välja att inte bry mig, har haft för mycket med egoister att göra. När du slutar bry dig och ge henne presenter kan de vakna upp och tänka efter lite (om tur är). 

Sluta anstränga dig för människor som inte bryr sig om dig ett dugg.

Vill du ändå göra nåt kan du ge henne ett litet handskrivet kort där du önskar trevlig födelsedag. Men inget mer.