När varannan vecka?

Folk verkar väldigt ofta fastna i tänket "varannan vecka" när de tänker på att ha barn växelvist...

Det som generellt rekommenderas för barn under 3år är ett växelvist boende med tätare byten, bara 2-3dagar hos vardera förälder.
Det är inte separationer som är problemet, istället blir det problem med anknytningen när barnet är ifrån en förälder för länge.....

Jag hoppas innerligt att ni även planerar in ett omfattande umgänge med föräldern som barnet enligt er plan första 1,5åren inte bor med?

Köp gärna boken "Att skiljas med barn" av Malin Bergström.

Vad ser du för poäng med att med flit lyfta upp den ena föräldern och samtidigt trycka ner den andra när det gäller anknytningen till barnet från första början?

Nu är ju barnet i detta fall inte ens fött än och föräldrarna verkar ha en relativt god kommunikation, jag upplever även av TS inlägg att det faktiskt finns en mycket god samarbetsvilja, en vilja från båda håll att mötas. Samt att fadern faktiskt är genuint engagerad.

I det läget så börjar du hetsa på om enskild vårdnad?

Varför skulle det inte vara bättre för barnet om de båda går in i föräldraskapet som jämlikar? Att barnet får en jämställd bild av sina båda föräldrar redan från dag 1?

Om de båda delar tiden och det praktiska ansvaret kring barnet på ett någorlunda likvärdigt och jämställt sätt redan från start så är det inga som helst konstigheter för barnet att bo växelvist från runt 1års ålder. Men viktigt då med korta intervaller för anknytningens skull. 

Att barnet skulle flytta på 1års dagen och bo heltid hos fadern i 6månader är givetvis befängt...

Och lika illa är det med att barnet skall bo heltid hos modern första året.... När det finns en engagerad fader med i bilden.

Att medvetet etablera modern som den enda primära anknytningspersonen är bara rent vansinne i de fall där det finns en engagerad fader och de har god kommunikation.
Att då jobba för att modern tar på sig rollen som den primära föräldern ur barnets perspektiv under de första 3 åren och fadern kommer in lite nu o då o "hjälper till" är absolut inte på något sätt att rekommendera.
Då är rollerna redan satta när barnet fyller 3, mamma är förälder och pappa är barnvakt/vaktmästare, i barnets perspektiv....

Första månaderna sålänge ammningen pågår så bor givetvis barnet med modern, men fadern bör ha daglig kontakt, kanske nån promenad med barnvagnen eller nått i den stilen. Gärna vid fler tillfällen dagligen.

Sen ökar man sakta o säkert därifrån, när barnet är kanske 6 månader så är det inga problem att börja övergå till ersättning (eller att modern pumpar ur o skickar med mjölk) så att längre umgänge blir möjligt, nu pratar vi kanske umgänge på en 5-6tim dagtid, kanske 3-4 dagar i veckan?

Sen går man vidare och sakta utökar tiden. Kanske runt 8-9månader så är det möjligt och lämpligt att börja med nån övernattning i veckan hos fadern.

Sen ökar man därifrån med siktet inställt på ett 2-2-3 boende från nånstans runt 12månader.

Ska det inte ammas alls så går det lika bra att köra någon variant av växelvist med korta intervaller redan från dag 1.

Nej, ingenting handlar på något sätt om "rättvisa" mellan föräldrarna.
Fokuset bör ligga på att barnet skall ges en chans till likvärdig anknytning till båda föräldrarna.
Det optimala ur barnets perspektiv vore om det alltid bodde på samma plats men föräldrarna turades om att bo där.... Men det är nog långt ifrån praktiskt möjligt i de allra flesta fall...
Barnet tar även den absolut största delen av sin känsla av trygghet ifrån personerna runt omkring sig, miljön i form av väggar, tak o golv har inte så stor inverkan i sammanhanget.
Har det bara med sig sin favorit kramis/snuttis och ett par bekant armar runt sig så känner det sig tryggt nästan vart som helst.

Varför skulle inte en 9månaders kunna göra en övernattning hos en förälder eller annan vuxen som h*n har en nära och god anknytning till?

Även samlevande föräldrar kan ju utan problem lämna till t.ex deras föräldrar eller nära vän över en natt då o då när de behöver lite barn-ledigt...

Du jobbar för att få det att framstå som att navelsträngen klipps först vid 3 års ålder, att barnet på något sätt skulle fara illa av att inte ha mamma inom synhåll 24/7 de första 3 åren, vilket inte stämmer ens lite.

Inte ens "Soc-kärringar" resonerar ju på detta förlegade sätt längre.
Jag separerade när mitt minsta barn var straxt under 12mån, vi hade svårt att komma överens o sökte hjälp via samarbetssamtal hos familjerätten. De rekommenderade då starkt växelvist boende med korta intervaller, för att sedan över gå till varannan vecka när barnen kändes mogna för det, förmodligen runt 3år..
Samma visa vid vårdnads- och boende utredningen i vårdnadstvisten som följde.

Barnen bodde hos mig ett par dagar och nätter i veckan direkt från start, då hade den lilla inte ens fyllt 1 och den stora var några månader över 2...

Jag yrkade från start på ett växelvist boende, men exet ansåg sig ha rätt att bestämma att jag bara fick ha dem si o så många dagar o nätter... Föga förvånande så drog hon gränsen straxt innan så att FK inte skulle räkna det som att barnen bodde "nästan lika mycket" hos båda o därmed beviljade henne underhållsstöd...

Men de bodde med mig ungefär 12 dagar och 10 nätter per månad redan från start. 
Nu fyller den lilla faktiskt 3 om nån vecka, barnen har nu bott varannan vecka sen vi fick domen i tingsrätten för nästan 1 år sen. Över sommaren bor barnen 2 veckor i sträck med vardera förälder.

Jag var föräldraledig samtliga dagar som jag tilläts ha barnen boende hos mig.

Jag känner att du fastnat i tänket att föräldraledighet behöver vara långa sammanhängande perioder...

När jag t.ex "fick" ha barnen från måndag morgon till tisdag kväll så tog jag föräldraledigt måndag och tisdag.

Helt plötsligt blev min åsikt mindre värd enbart pga mitt kön?

Det går ju för sig helt i linje med din syn på mäns värde i föräldraskapet generellt, så jag är inte direkt förvånad.

Exact vad i min argumentation får dig att uppleva att jag "är på pappans sida"?
Är det att jag anser det bäst att ni går in i föräldraskapet som jämlikar?
Är det att jag anser det fördelaktigt för barnet att det får en nära, god och likvärdig anknytning till er båda redan från start?

Att du ens tänker i banor kring att "inte skriva på för gemensam vårdnad" säger så otroligt mycket om hur du ser på män och kvinnor i föräldrskapet, och det sänker dig så otroligt i min bok.
Du ser dig själv som en högre stående förälder, det är du som är den primära, dina åsikter är mer värda, ditt ord väger tyngre, det är du som bestämmer.
Kan du alls sympatisera med hur det får barnets andra förälder att känna sig?

Det finns faktiskt otroligt få saker som får mig att förakta någon mer än när jag får reda på att en kvinna missbrukar denna mycket förlegade lag.