Anonym (Villrådig) skrev 2021-01-10 20:39:16 följande:
Jag beklagar, det var väldigt tråkigt att höra. Det får mig att ta det hela än mer på allvar än jag redan gjorde, jag vill inte att vår relation påverkas livslångt av det här. Min egen far talade ofta illa om min mamma efter deras skilsmässa men då var jag gammal nog att ha en egen uppfattning. Mamma talade aldrig illa om pappa, det enda hon ibland sa var att "Pappa gjorde mamma ledsen när han sa/gjorde så."
Kanske har det varit helt fel av mig att tänka att om exet talar illa om mig när äldre barnet är där, så är det något han kommer förstå när han är äldre att det är inte sant och inte rätt att göra så. Men växer han upp med det från sådan låg ålder är det ju kanske inte riktigt så. Det kritiska tänkandet är ju inte så utvecklat än och det tar nog många år innan han frågar sig varför pappa säger så om mamma?
Jag ska prata med socialen om det. familjerådgivning går ju inte eftersom det är frivilligt, och exet inte vill. Men något måste ju gå att göra. Jag vill ha kvar den goa, kärleksfulla relation jag och mina barn har, jag vill inte att de någonsin ska behöva tvivla på att jag älskar dem. Det är det exet säger oftast, att jag inte ens bryr mig om dem. Det säger han ju bara för att såra mig just för att han vet att de är de viktigaste i världen för mig.
Återigen beklagar jag att din relation till dina föräldrar tog sådan skada. Det känns märkligt att de fortfarande är gifta men jag har ju såklart inte hela bilden. Av nyfikenhet, har du syskon? I så fall, tog deras relation till föräldrarna lika mycket skada, eller har det gått att reparera?
Ska tillägga att min mamma aldrig sa något illa om min far.
Jag förstod tillslut att min fars beteende inte var ok någonstans men det var först när jag började skolan och besökte kompisars hem som jag begrep det för att vara ärlig. Då var jag 7-9 år innan poletten trillade ner (det var i sig också en process). Oavsett fortsatte hans skitsnack (han är likadan idag). Jag kunde aldrig fly från det eller få en paus. Hade de skilt sig hade det kanske varit annorlunda med andrum hos mamma (men det får jag aldrig veta).
Det är så klart mycket mer. Min far utsatte min mamma för psykisk misshandel där han involverade sina barn (håna och förlöjliga vid diverse tillfällen, säga till mamma ?du är dum i huvudet? medan min far hejade på, skrattade och hånlog). Mamma har nog stannat och stannar för att hon är nedbruten och för att hon kommer från en generation där man ?inte skiljer sig? och står bakom sin man oavsett. Mina syskon har inte någon närmare relation med våra föräldrar eller sinsemellan.
Jag har det fint idag med man och familj som jag behandlar helt annorlunda och tar konflikter med på ett helt annat sätt. Man lär sig extremt mycket av sina erfarenheter.
Oavsett önskar jag inget barn att uppleva och genomlida det jag gjorde.
Det behöver inte påverka alla barn lika mycket som med mig. Barn har olika kapacitet och förmåga. Det skrämmer alltid mig när jag hör om föräldrar som talar illa om den andre föräldern till sina barn. Därför ville jag höja en varningens finger här så dina barn slipper genomlida något som potentiellt inte är bra för dem.
Du tänker helt rätt att försöka ta det vidare med saken. Han verkar på ett sätt förstående i och med att han höll med dig men har problem att behärska sig (eftersom han fortsatte med påhopp mot dig i barnens närvaro). Ni måste ha en god ton i respektive hem (även om ni enbart träffas vid överlämnandet så måste respekten för varandra vara där hela tiden om inte annat så för barnens skull).
Jag hoppas verkligen ni får ordning på detta!
