Var går gränsen??
Tjena,
Jag är 25 år, och har idag en skuld/lån på ca 350,000kr.
Har fast anställning, och får ut ca 23.000kr efter skatt. Har avbetalningsplan
på lånet, med ca 3400kr/mån i 12år. (Blancolån).
Har köpt bilar, teknik osv för lånepengarna. Har kvar alla grejer. Dvs skulle
kunna sälja av precis allt, och i princip bli kvitt från lånet, om jag så vill..
Men har ju tagit lån för att jag vill ha dom grejerna. Att betala av 3400kr/mån,
är inget jag lider av. Har ca 10k kvar efter att alla räkningar, lån, hyra osv är
betalt..
Så egentligen är det inget problem så, men 350k är mycket pengar, eller?
Känner lite ångest för den skulden. Om man ska köpa hus, eller vad som,
så är det kanske inte så bra att ha såpass stor skuld redan.
Skulle kunna sälja av lite grejer, och få in 90k som jag kan extra amortera.
Har redan en köpare... Men har sån jävla beslutsångest. Grejerna jag skulle
sälja, är såna grejer jag tycker om, och använder. Bara nöjes grejer, men endå.
Dock är det rätt tid just nu att sälja, om ett halvår lär de inte vara värda lika mycket längre..
Vad skulle ni gjort i min sits? Sålt av grejerna och extra amorterat,
eller haft kvar grejerna och fortsatt betala av varje månad?
Bostadslån ser jag som ett rimligt lån. Studieskulder är generellt sett rimligt. Lån för bil, båt, husvagn och liknande är på gränsen, men så länge det amorteras kraftigt och inte är belånat till 100% är det väl okej. I övrigt - nix pix.
Skulle jag exempelvis dejta och träffa en person som var 25 år och hade en fast anställning skulle jag vara väldig tveksam till att inleda något seriöst om jag fick veta att den hade hundratusentals kronor i blancolån. Jag hade nog snarare hoppats att den hade börjat spara inför ett potentiellt framtida gemensamt liv med bostadsköp etc...