Vi förlorade vårt barn- PGD IVF, många frågor
Precis innan min 39 års dag i augusti fick jag och min man reda att bebisen i vår mage (vår första gemensamma) inte skulle överleva utanför min mage (fel på njurarna). Snart efter det, när jag var i nästan v. 22 var jag tvungen att föda ut henne, vår dotter som vi kallade Lisen och det var det hemskaste jag varit med om i hela livet. Jag som var så glad för att äntligen få bli mamma och som på en sekund så försvann allt och det fanns inget jag kunde göra för att rädda henne. Jag har gråtit så många tårar sedan dess och inte blev det bättre när vi fick på att jag och min make har ett genetisk fel som var anledningen till felet med njurarna. Så vi kan inte försöka igen själva då det är stor chans att samma sak händer igen och det orkar jag inte.Vi väntar på på att se om vi kan få hjälp med PGD (preimplantatorisk genetisk diagnostik) från sjukvården men jag är rädd för att det kan ta tid nu med coronan... Känner mig också rädd med tanke på väntetiden, min ålder och åldersgränser... Helst av allt skulle jag bara vilka fortsätta gråta och gömma mig från världen men jag vill verkligen ha barn och även om min man redan har ett sedan tidigare vill han ha ett med mig... vet att jag skulle bli besviken på mig själv senare när det är försent, om jag inte tar alla chanser och gör allt jag kan för att försöka nu. Orkade äntligen prata med min man om det och inser att det är dags att hämta styrka för gå vidare och inte ge upp. Vi har sparade pengar och funderar på att testa PGD privat (om det går) och ge det ialla fall 4 IVF chanser (om inte det funkar kanske dubbeldonation) då jag läst att flera omgångar kan behövas och att man inte ska nöja sig med en. Jag försöker se det positiva såsom att jag inte fick missfall och är frisk men inte så lätt alla dagar och är lite orolig...
Det jag är mest orolig för är att de behövde skicka prover från vår bebis utomlands för att hitta det genetiska felet, så det måste vara väldigt komplext? Eller är det vanligt att detta sker? Jag är nu därför så rädd för att det genetiska felet är svårt att hitta via PGD (kanske inte ens möjligt). Någon som vet om detta är fallet med prover som har skickats utomlands? Kan den privata kliniken hitta genen bara från att få namnet av den från min journal eller behöver de någonting mer? Är det någon här på forumet som har varit i liknande situation som oss och gjort PGD i Sverige eller utomlands? Vet ni om privata kliniker utomlands är lika avancerade som i Sverige? Vågar jag lite på dem? Finns det några ni rekommenderar?
Ber om ursäkt för många frågor och lite rörigt skrivet, tacksam för alla svar och tankar.
/Susanne