Vi som startar ivf behandling 2021
Hej,
Där är det lite komplicerat.
Jag är gärna öppen med familj och vänner.
Sambon vill gärna att det är en privat angelägenhet bara mellan oss två.
Det har slutat med att min familj och en del av mina vänner vet på olika nivåer. Några vet att vi väntar på ivf och står i kö (köade i åtta månader), de allra närmsta vet att vi är igång, dvs inne i systemet, och min mamma och en av mina bästa vänner har inblick i hela processen.
Jag känner dels att det inte är nåt att skämmas över då vi är 'gamla' (jag är 39) och dels att jag behöver ventilera min oro/nervositet/frustration med nån mer än min sambo som, även om han är bäst och jätteförstående, inte riktigt oroar sig på samma sätt och dessutom har ett barn sen tidigare. :)
Sen under dessa långa månader då vi väntat på tid för ivf och jag har varit relativt öppen om att vi stått i kö så har jag insett att det är såååå många andra som är eller har varit i samma sits. Många berättar inte förrän du själv öppnat upp och du har liksom ingen aning om att de kämpat och kämpat för sin bebis förrän du själv nämner ivf och de kläcker 'det gjorde vi med' :)
Mao, jag tror det kan vara bra at prata mer öppet om det så att det blir lite mindre tabu. Så känner man sig inte lika ensam eller så får man nån annan att inte känna sig lika ensam.
Med det sagt. :)
Jag berättar inte för alla och INGEN på jobbet vet ens att vi försöker skaffa barn.
Det får de reda på tids nog och då kommer jag säkert vara öppen med att vi gjorde ivf.
Jag tycker du har helt rätt att man bör prata om det mer öppet så att det inte är tabu och att man inser hur vanligt det är. I mitt fall är det mer att jag tycker det är jobbigt med frågor mer än att jag skäms för att prata om det.
Och man vill ju helst komma med positiva resultat snarare än nej det sket sig även denna gång. Mina vänner vet att vi försöker men de vet inte att vi börjat med ivf och ingen av dem frågar heller. Antar att de är införstådda med att det är jobbigt som det är.
Mina syskon och 1 nära vän vet att vi har börjat med ivf, men mina föräldrar vet inget och det är mest för att de skulle vara alldeles för oroliga.
Min man tycker det är ok att vi pratar om det med nära vänner och familj mest för att som du säger att det är inget fel med att göra ivf och att det inte ska vara tabu.
Med tanke på min ålder (37 år) vet jag att en del kollegor går och väntar på att jag ska meddela att jag är gravid och en del har diskret försökt klura ut hur det går för oss. Men jag har mest ignorerat det.
Jag får hoppas att jag plussar på fredag och att vi får en bebis till vintern.
Är det din första ivf? Hur känns det?