Cheneyney skrev 2021-01-01 20:59:42 följande:
Ja, missfallet var fruktansvärt. Precis när det hände sa jag att jag aldrig ville uppleva det igen, och att det hellre får ta lite längre tid att lyckas bli gravid igen än missfall. Ja, längre tid tar det ju iallafall!
Aha, vad ansåg kliniken om det? Var det "mindre" allvarliga fel på simmarna eller hur graderar dem sånt?
Åh vad spännande, visste inte dem gjorde 50/50 med ivf och icsi, vad häftigt!! Spännande att få höra sen när ni kommer igång!
Åh vad skönt, då har man iallafall valmöjligheten att berätta och hur mycket isåfall. Är ju inte alla som har turen att ha en förstående och stöttande chef heller, vilket måste underlätta något extremt, för det här är verkligen en utmaning både fysiskt och psykiskt!
Ja det är ju ganska meckigt. Vi får ju gå på läkarbesök på arbetstid, men osäker på om sånt här ingår.
Har en arbetsledare jag nog kommer berätta för, hon är i samma ålder och har barn, så hoppas hon är förstående. Har ju min chef också såklart, men vet inte om det räcker med min arbetsledare, är ju egentligen mest hon som behöver veta. Får väl prata med henne först och se vad hon tycker.
Kommer även berätta för 2 av mina närmsta kollegor när det är dags, dem kan nog även hjälpa till att undanhålla vart jag egentligen är för resterande om någon undrar. Ingen på jobb vet just nu. Väldigt svårt att hålla masken när det pratas barn, barnbarn, graviditeter och folk frågar när man själv ska skaffa barn.
Ibland har man lust att bara skrika "vi försöker, men det går inte", bara för att få folk att bli obekväma och hålla truten.
Däremot har vi berättat för alla våra närmsta vänner, dem flesta är gravida eller har barn. Det har gått väldigt enkelt för dem alla, en tog tom dagen efter piller som inte hjälpte. Ingen förstår ju såklart, men alla är väldigt stöttande.
Vi har även berättat för sambons föräldrar, dem är väldigt stöttande, lättare att prata med och mer empatiska än mina föräldrar, därav föll det naturligt.
När det blir ivf berättar vi nog dock även för mina föräldrar, mest för att undvika frågor som "gått upp i vikt, gravid?!" när man är svullen av alla sprutor...
Hur har ni gjort, vet familj och vänner?
Väldigt svår fråga det där med att berätta eller inte. Jag har berättat för mina chefer, två kollegor och en kompis som också ska in i IVF-svängen. Ibland läääängtar jag efter att få berätta för allt och alla men andra dagar tycker jag det känns väldigt skönt att ingen vet. Antar att familj och vänner får veta när vi väl börjar behandlingarna. Nu med Covid är det ju väldigt lätt att hålla inne på info då man ju ändå inte träffar folk mer än digitalt.
Hur känns det för dig att ha berättat för några? Känns det som en befrielse eller tyngande att de vet och därav undrar hur det går?