Vi har ett barn, och vill inte ha fler. Anledningen är helt enkelt att vi bägge uppskattar väldigt mycket att ha tid för annat än barn (och "hem"). Med ett barn har vi bägge utrymme för att ägna oss åt "vårt", utan att barn eller familj blir lidande. Ingen av oss tycker t ex att det är jobbigt att vara hemma själv en helg med barnet. Tvärtom.
Så ett känns helt lagom.
Vi är också bägge ensambarn, och bara haft positiva erfarenheter av det. Det finns alltså ingen som helst "måste skaffa syskon!" - ångest.
All respekt dock för att många känner så. Folk tänker och känner olika.
Jag ville nog helst ha ett, min man två. Vi skaffa två. Fick ett av varje kön vilket jag gillade.
Det var mest en ekonomisk fråga och en fråga om ork. Vi ville även hinna göra karriär och satsa på oss själva under hela vuxenlivet. Vi har råd att lyxa till livet med fina saker och kläder samtidigt som vi har råd och tid att ge barnen allt vi vill ge dem. Dvs samma samma anledningar som mina föräldrar hade när de bara skaffa två barn.
Samtidigt är vi noga med att inte överkonsumera. Vi väljer noga och köper få saker men med hög kvalité något vi också lär våra barn. Köper och mycket begagnade saker och tar till vara på ärvda kvalité möbler. Äger nästan inget från ikea eller andra billighets kedjor. Nästan allt vi äger har ett högt andra eller tredjehansvärde.
Jag ber för övrigt ursäkt för drygheten där. Men jag har så svårt för sånt där med att "Vi har minsann inga saker från IKEA hemma, så vi är bättre än de som har det". Och som att varifrån möbler och kläder kommer skulle avgöra hur bra man är på att ta hand om sina barn... Det är klassförakt och snobberi, inget annat.