Kärlek som på film?

Jag har tänkt så flera gånger. Det där med timingen. Sen tänker jag att om man verkligen vill ha någon spelar inte yttre faktorer roll, man får det att funka. Tror inte det spelar någon roll om vi träffas om 10 år. Kommer alltid finnas något att skylla på om man är rädd av sig och inte vågar ta stora beslut.

Skulle väl snarare säga att den andra partern varit tydlig från början att det aldrig skulle kunna bli mer. Är jag som varit dum och släppt på garden och här sitter man och lider. Hur är din situation?

Oj, vad likt min situation. Fast jag är den på andra sidan. Jag vad själv i förhållande när vi träffades men det var redan så pass knakigt att mina känslor för den nya blev sista droppen. Jag är sådan som person, älskar jag någon som jag borde, ser jag ingen annan. Så visste att det var dags att gå vidare. Men var såklart mycket annat som låg bakom också. Känner också att det är min karma detta, mitt ex vill ha mig, jag vill ha den nya och ingen blir nöjd. Ändå hoppas jag alla till slut blir lyckliga i liven vi valt att leva. Även fast han inte väljer mig, hoppas jag ändå att han blir lycklig med sin familj. För även fast vi gjort fel tycker jag verkligen han är en bra person. Lär ju själv också gå vidare en dag, men jag känner ingen stress över det. Drömde ju om att vara ensam länge om det skulle sluta i separation också träffade jag istället med någon jag vill vara med hela tiden. Livet är väl märkligt.

Och du, kanske landar du i att du ändå älskar din man och att det var rätt beslut. Verkar ju ändå finnas många som värdesätter mycket annat än just den där kärleken som man faktiskt inte vet hur länge den håller ändå. Det krävs nog en viss typ av person för att våga hoppa.

Jag vet inte! Jag tror nästan det är svårare i längden för den som stannar kvar. För vi som går vidare lider ett tag, kanske tom länge. Men till sist hittat vi ju någon det känns bra med och släpper till sist taget. Risken med den som stannar tror jag är att man aldrig hittar riktigt tillbaka till det man hade när man sökt sig utanför förhållandet. Och kanske flera år efter funderar över vad som kunde ha blivit.

Är du säker på att du vill stanna hos dig man? Dina barn kommer märka om det är isigt och kärlekslöst mellan er.

Du, det där låter inget vidare! Speciellt när det blir press gällande sex tar det verkligen ur den lilla attraktion som finns kvar. Vet inte hur många år jag legat och tänkt på någon annan när vi haft sex eller när jag sist ville kyssas. Det var längesen! Och ju mer han märkte jag inte var intresserad, desto mer ville han ha mig. Kände sån ångest inför det, vilket bidrog till att min attraktion försvann helt.

Med den nya är allt så fint. Älskar att ligga nära och kyssas och allt det där, som det ska vara. Men nu är det förbi och jag kommer sakna det som fan.

Det som skiljer din och min historia åt är väl att du aldrig sagt du inte ska lämna? Min har sagt så. Hade han bara sagt att kanske längre fram, då hade jag nog inte kunnat motstå att fortsätta träffa honom och leva på det hoppet. Men att få höra aldrig och heller inte få någon bekräftelse emellan träffarna, det är ohållbart. Har så svårt att se vad livet ville lära mig med detta. Han är så obeskrivligt fin, helt perfekt. Också måste jag släppa taget.

Känns som ett typiskt dilemma. Jag har full förståelse för att det är svårt att lämna för en del. För mig var det inte det eftersom känslorna var borta helt. Var liksom sista droppen att jag inledde något med någon annan. Är precis som du säger, så sjukt olikt min moral att göra så. Men ?min? säger att han ändå älskar sin fru. Lite motsägelsefullt då han ibland antytt inte den typen av känslor finns där. För visst älskar man den man skaffat barn med och levt med länge men om det övergått till någon typ av vänskap är det inte den typen av kärlek jag iaf ger upp min egen lycka för.

Jag går vidare nu även om det är svårt. Hade han gett mig minsta lilla att greppa tag om hade jag fortsatt men även han inser det är ohållbart att fortsätta med dåligt samvete och allt han går igenom. Försöker tänka att det inte var meningen det skulle bli vi. Att han fått mig att se vad det är jag söker, även om det känns som att ingen mäta sig med honom och allt han är. Samtidigt vet jag också att det hade varit så svårt att få ihop våra liv som det är nu också tänker jag att om han kände tillräckligt starkt hade han valt mig men antagligen är han bara väldigt dragen till mig och att hjärtat finns hos det han har där hemma.

Känns också på något sjukt sätt som att jag skulle bedra honom om jag träffade någon. Jag vet ju att det inte överensstämmer med verkligheten och att jag till sist kommer träffa någon. Och då vet jag ju också att det verkligen aldrig någonsin blir vi på något sätt igen. Livet alltså.

Han kom in i mitt liv precis när jag behövde honom och han har gett mig så mycket och det vi haft har hjälpt mig igenom min process jag går igenom men fan vad jag suttit och gråtit många kvällar och saknat och önskat och känt mig så liten och ovärdig. Tänker också vilken tur hon har som han kommer hem till även om han gjort så sjukt fel mot henne.

Kanske, han sa det en gång precis i början. Men han är av inställningen att hur illa det än blir så kommer han hålla det han lovade när han en gång valde att gifta sig. Och där kan jag känna...är han verkligen för mig om han fungerar så? Kanske inte. Det spelar ju ingen roll någonting egentligen. Men det blir lättare att gå vidare nu när vi inte kommer jobba ihop. Kommer i princip aldrig ses nu. På ett sätt är det en lättnad. Känt mig så fångad i känslorna och över hur tiden bara gått eftersom jag inte klarat att stå emot, fast jag redan efter några veckor ville bryta då jag kände att jag fick känslor vilket inte var tanken till att börja med. Men jag fattade ju inte att jag redan från början tyckte om honom. Typ saknade honom när han var iväg nån vecka redan innan något ens kommit på tal.

Jag hoppas för din egen skull att du lyckas ta dig ur ditt förhållande. Det finns ingen bättre förälder än en riktigt lycklig sådan.

Själv går jag vidare och tänker att de säkert har det rätt bra ihop ändå, passar säkert ihop som personer. Jag var ett snedsteg han nu försöker gå vidare från, vilket jag får respektera och skulle han få ett svagt ögonblick får jag låtsas vara stark och avvisa honom. Har förhoppningsvis lätt att gå vidare när jag inte ser honom.

Åh jag vill bara ruska om dig! Jag tror du vet att du egentligen vill och bör lämna. Jag tror inte du hade ångrat det även om det vore tufft. Och hur det än gick med den nye. Om man väl förlorat det man hade i sitt äktenskap tror jag det är extremt ovanligt att det kommer tillbaka. Och håller det inte med den du har som väntar på dig så finns det någon annan där ute som är rätt.

Jag blir lite taggad av att läsa solskenshistorier i andra trådar där folk som lämnat för någon annan hållt ihop i 10, 15, 20+ år. Det händer och det funkar och det var rätt!

Lev livet lyckligt! Jag förstår att det är lätt sagt från min sida. Men på ett sätt har jag ju själv precis varit där när jag valde att lämna min man, men då var det ju inte för någon annan iofsig, sen hade det varit ett sjukt bra + om jag fått han jag vill ha på köpet. Men det är väl nyttigt för mig att vara ensam ett tag ändå..

Hade återfall idag.

Men vet det var absolut sista, det var sorgligt från båda håll men jag har på något sätt gått igenom detta hundra gånger redan. Ändå var det tuffast idag. Kommer sakna honom otroligt mycket.

Måste erkänna att hade det blivit han och jag hade jag varit livrädd över pressen att det måste hålla. Om någon lämnar allt den har för ens skull och inte för andra orsaker då. Vet inte ens själv om jag hade varit redo för det med allt jag har framför mig i mitt nya liv.

Men, det som är menar kommer bli. Tanken är om inte annat tröstande.

Tror inte jag kommer vilja dejta på ett tag. Får komma över honom som en normalfungerande individ. Min tanke efter eventuell skilsmässa var ju att vara själv länge och bara få vara utan att behöva anpassa mig till någon annan. Och självklart skulle jag när jag minst ville det få känslor för någon. Märkligt. Också ville jag ju till varje pris träffa någon annan för några månader sen för att komma över honom men insåg ganska snabbt att det bara var slöseri med tid. Det går ju inte att se någon annan. Är man har känslor för någon.

Det positiva nu är iaf att jag är så van vid att vi inte hörs att jag inte går runt och är ledsen hela tiden. Det känns som vanligt men att sorgen når mig ibland. Iom återfallet igår har det väl inte riktigt hunnit ikapp mig än...bara korta stunder då hjärnan låter mig förstå att han mycket möjligt gått vidare på riktigt denna gången. Eller att vi båda låtsas ha gjort det också blir det så.

Hur mår du såhär på julaftons kväll?

Ja, det kommer ta tid. Jag tror till och med att jag alltid kommer känna kärlek och en dragning när jag stöter på honom, oavsett hur lång tid det går. Så är det nog med de där speciella.

Min jul var okej..tänkte mycket på honom framåt kvällen.

Hur mår du? Har ni hörts av något?

Jag har inte klarat att stå emot min och fallit tillbaka men just nu känns det så bra att jag inte orkar bry mig om allt det jobbiga.

Är du fortfarande trygg i ditt val om att stanna hos din man? Jag önskar så att min bara hade sagt det kan finnas en framtid för oss, men det är blott en dröm och jag känner hur jag håller på att stänga ner för honom och gå vidare på riktigt. Sorgligt men nödvändigt. Skulle krävas ganska mycket från honom om jag ens skulle fundera på att starta upp något igen.