BARNLÄNGTAN!! Men måste vänta...

Kan tillägga att min starka barnlängtan började redan i 20 års åldern så det har varit en ganska ensam resa med all längtan & denna eviga väntan på det enda man vill, eftersom ingen i min närhet har kunnat relatera.. många tårar & mycket frustration över att det inte varit rätt läge rent praktiskt, men våra hjärtan går ju nästan sönder för att vi vill detta så mycket. & trots att det närmar sig och bara är några månader kvar känns det nästan som att det inte går att vänta mer. Vi har ju redan väntat så länge så det är klart att man in i mellan åt vill chansa och börja nu direkt, men jag vet då att risken finns att man blir dålig under graviditeten & att jag kanske inte skulle orka slutföra mitt examensarbete vilket jag givetvis vill... men Ush va dä detta är jobbigt!!! Hade aldrig kunnat ana att man kunde känna såhär mycket längtan & ha så mycket känslor innan man ens påbörjat resan mot barn haha.. snälla säg att någon där ute kan relatera!!

Jag hade barnlängtan i ungefär 2 år innan vi bestämde oss för att börja försöka. Detta var för att min sambo helt enkelt inte ville skaffa barn än och jag ville ju skaffa barn med honom, så jag väntade. 

Vi började försöka förra året efter sommaren och blev gravida på första försöket. Tyvärr slutade detta med ett MA och många månader av strul då det inte blev ett enkelt missfall utan jag fick göra både en skrapning och hysteroskopi och fick flera infektioner på grund av detta. Så vi fick inte möjligheten att "köra igen" förrän 5 månader efter mitt MA - inte roligt men det var som det var. Blev tack och lov gravid igen efter andra ägglossningen och är just nu i vecka 37 (36+5) och lille knodden kan komma när som helst nu, hehe! 

Jag förstår din längtan, men ni gör klokt i att vänta tills det känns rätt för er båda och också ekonomiskt. Vi har fått ärva väldigt mycket av mina syskon men det är dyrt ändå. 

Jag hoppas allt går bra för er när det väl bär av! 

 

Jag kände samma panik som du 2012, då jag var 24 år. Studerade och hade flera år kvar innan examen. Försökte övertala min pojkvän (numera man) att vi visst kunde ha barn under studietiden, men han ville vänta. Hade även en vän som blev oplanerat gravid under denna studietid, och jag önskade samma sak.

Vi fick barn 2018. Efter examen 2015 slogs jag ner av en allvarlig depression, vilket jag och min man i efterhand har kopplat till denna långa barnlängtan (började som 16-17 åring redan) och att "äntligen vara framme vid målet" gjorde att jag kollapsade. Vi valde att fokusera på mitt välmående, och när jag tog mig ur det och mådde ok försökte vi. På första försöket blev vår dotter till.

Nu väntar vi vårt andra barn. Jag är glad att vi väntade. Jag är glad att jag fick landa i mig, min psykiska hälsa och även ha den utbildning jag har + trygg anställning. Det var tufft, men helt rätt för mig.

Jag förstår att du tycker det är hemskt att vänta. Men jag rekommenderar dig att försöka fokusera på annat tills ni startar, annars blir det jobbigare. Fokusera på självhjälp, hitta dig själv, lär dig om vem du är. Vad gillar du att göra? Lär dig hantera dig själv och dina tankar. Behöver du hjälp med det, sök hjälp på vårdcentralen hos kurator/terapeut.

Lär dig sticka, virka, smide. Saker som du kan lära ditt barn sen. Saker som du gillar att göra och som du ser som viktigt inför föräldraskap. Matlagning? Bilmeck?

Det var ungefär runt 20-årsåldern jag ville så gärna bli gravid. Men pluggade då och vi sa att vi skulle vänta tills vi tog examen, reste, började vi jobba och den där starka längtan försvann ett litet tag och ersattes med mer praktiska mål. Ville spara ihop till bostad, stabilare ekonomi mm. Sen kom den tillbaka nu vid 26-27 och nu försöker vi, hoppas på bebis tills jag fyller 28 i höst!

Tack för era svar! Saken är att mycket jag/vi gjort de senaste åren i stort sett har varit för att vara redo för den här tiden, då vi var så säkra på att börja. Vi har sparat undan så mycket vi kunnat för bostad, och har nu båda två stora sparkonton. Jag har gått till kurator för att ta tag i mina psykiska besvär och mår generellt väldigt bra nu efter ett helt liv med ångestbesvär. Vi har köpt möbler för att få mer förvaringsutrymme, skrivit listor, ringt försäkringskassan... ja ni förstår haha. Vi trodde ju att Jag kanske skulle vara gravid redan nu. Jag vet att vi bör vänta ännu längre än till våren egentligen, men jag tror inte att det kommer hända. Min tanke är att fortsätta på det jobbet jag har nu & sedan söka jobb under en eventuell föräldraledighet inom det yrket jag utbildat mig till. För övrigt ett yrke som är högt eftertraktat just nu & förväntas vara många år framöver, så just den delen är jag inte orolig över. Vi har också kollat det där med SGI samt räknat ut på om vi skulle klarat oss på minsta föräldrapenning (om det i värsta fall skulle bli så) vilket vi skulle pga sambons lön. Jag förstår verkligen att det vore bättre att värna & va anställd under 1 år eller så först men jag tror verkligen att den delen kommer att lösa sig.

Allt löser sig, på ett eller annat sätt! :) det finnsaldrig en perfekt tid för att skaffa barn, läget är aldrig optimalt. Känner man så starkt att man vill och att det känns bra i magen, att man helt enkelt är så redo man kan bli, då är det bara att köra, lycka till hur det än blir :)

Hej,

Jag är 25 år och min fästman 28. Jag känner igen mycket av det du beskriver. Sedan jag var 18 har jag på ett starkt vis längtat efter barn. Jag kollade YouTube, filmer osv och drömde ofta om just graviditeten. Förstår precis hur du känner dig.

Jag är en ganska praktiskt lagd person som alltid velat ta saker i sin ordning. Jag ordna mitt körkort vid 21, pluggade till 22, köpte radhus vid 23 samt blev fast anställd och flyttade in oktober 19, när jag var 24. I början av 2020 bestämde vi oss för att försöka skaffa barn, som jag längtat! Allt gick precis enligt tidsplanerna för mig och jag var spräng redo och tänkte att det max skulle ta mig två månader.

Här står vi nu 10 månader senare och inget barn har blivit till. Det har varit ett år av sorg, förtvivlan, oro och ensamhet. Vi kommer nu påbörja en fertilitetsutredning. Om det är något jag ibland kan ångra är att vi väntade så förbannad länge på exakt rätt läge och var så naiva i vår tro på att även detta skulle rulla på. Jag menar inte nödvändigtvis att du i din situation ska börja försöka nu, men med facit i hand hade jag önskat att jag inte hade jagat den perfekta stunden eller livssituationen utan följt mitt hjärta.

Hoppas du landar i vad som känns rätt för dig !

Hej

Jag har sett att du skrivit i någon tidigare tråd och det verkar vara väldigt jobbigt för dig dethär med att vänta med barn. Jag förstår din barnlängtan för det är hemskt att man kan längta så ofantligt mycket efter något.

Jag och min sambo bestämde oss att börja skaffa barn i oktober förra året, jag hade velat börja tidigare än så men vi kom fram till att det var mest praktiskt så då jag också pluggade och vi höll på att renovera.

Nu 15månader senare står vi här fortfarande barnlösa och har gjort utredning så vi får ju hjälp.

Jag ångrar på ett sätt att vi inte började tidigare. Att varför skulle vi vara så kloka och så planerande. Samtidigt tänker jag att vårat barn kommer verkligen vara så efterlängtat och älskad och kommer landa i ett tryggt hem med god ekonomi och bostad.

Det är ett svårt val hur ni ska göra men gör det som känns rätt för er och försök att göra saker som får dig att må bra och som får dig att tänka på annat! Man vet aldrig hur livet kommer se ut och vad som kommer hända, så bättre att ta det som de kommer och inte vara allt för planerade i allt. Lycka till:)

Hej

Jag har sett att du skrivit i någon tidigare tråd och det verkar vara väldigt jobbigt för dig dethär med att vänta med barn. Jag förstår din barnlängtan för det är hemskt att man kan längta så ofantligt mycket efter något.

Jag och min sambo bestämde oss att börja skaffa barn i oktober förra året, jag hade velat börja tidigare än så men vi kom fram till att det var mest praktiskt så då jag också pluggade och vi höll på att renovera.

Nu 15månader senare står vi här fortfarande barnlösa och har gjort utredning så vi får ju hjälp.

Jag ångrar på ett sätt att vi inte började tidigare. Att varför skulle vi vara så kloka och så planerande. Samtidigt tänker jag att vårat barn kommer verkligen vara så efterlängtat och älskad och kommer landa i ett tryggt hem med god ekonomi och bostad.

Det är ett svårt val hur ni ska göra men gör det som känns rätt för er och försök att göra saker som får dig att må bra och som får dig att tänka på annat! Man vet aldrig hur livet kommer se ut och vad som kommer hända, så bättre att ta det som de kommer och inte vara allt för planerade i allt. Lycka till:)

Hej!

Både jag och min man va barnsugna redan när vi blev tillsammans(17 o 18 år) efter att ha känt varandra ett tag. Men han satte upp en lista med saker vi skulle ha klart innan vi skaffade barn. (Utbildning, fast jobb, stabil bostad, körkort, bil, typ). Åren gick vi gifte oss vid 23 när jag blev klar med utbildningen. Och började försöka få barn strax efter det. (Min man hade då ingen färdig utbildning, körkort eller någon gemensam bostad ????). Tog sedan 9 månader innan vi blev gravida men innan bebis kom hade han fixat körkort, jobb och vi hade hunnit köpa radhus och bil. Så för oss blev det nog bäst som det blev. Och i efterhand är jag väldigt glad att vi väntade såpass länge som vi gjorde.

Såklart var det jobbigt att vänta men jag skulle rekommendera dig att vänta tills ni har några fler pusselbitar på plats. Det är så skönt att slippa ha annat att tänka på/reda ut/klara av när bebis har kommit.

Är nu halvvägs gravid med nummer två <3

Hoppas du kan känna ett viss lungt tiden ni väljer att vänta om ni gör det och att ni väljer att satsa när det känns bra för er båda. Försök sedan ta det med ro när ni börjat försöka. Det är normalt att det tar upp till ett år. Är super frustrerande när det inte tar sig på en gång när man väl bestämt sig men försök hitta på roliga saker ni kan göra bara ni två under tiden.

Med vänlig hälsning