Bebis rädd för andra barn - hur blev era barn sen?

Är erat barn bara rädd för barn? Inte för vuxna?
Från 14 månaders ålder var vår dotter rädd för både barn och vuxna. Rcäkte med att någon gick förbi henne, eller tittade på henne på tio meters avstånd i affären, för att hon skulle bli hysterisk.
Under sommaren badade vi mycket ute och så fort vi inte var ensamma på stranden ändrades henne beteende till att i princip stå still och vara ängslig.

Under hösten var hon livrädd på öppna förskolan (utomhus) för både barn och vuxna. DEt släppte långsamt och nu blir hon inte livrädd och andra barn kan peta på henne utan att hon bryr sig, men hon är fortfarande blyg. Nu alltså snart två år. Inga problem med att träffa folk i matbutik längre, så mycket bättre än förut. Har inte skolat in på förskola.

Mitt råd till er är trygghet. Acceptera att barnet är rädd. Inte genom att undvika situationer med andra människor. Fortsätt träffa barn men acceptera att hen är rädd. DEt kommer ge sig med tiden

Vårat första barn var rädd för andra barn ett tag. Ärligt så började han faktiskt först intressera sig för andra barn i somras då han blev 4år. Inte lekt med andra barn innan dess. Inte skrikit o varit ledsen av andra barn men gått iväg om någon kommit nära. Även som mindre när någon kom o tog det han lekte med på tex öppna förskolan gick han bara iväg o hämta nått annat. Vi gjorde inget speciellt åt det. Lät honom vara och lekte o gav honom mycket uppmärksamhet. Har inte gått i förskolan än då det inte funnits något han får ut av det förrän nu då när han börjar socialisera sig. Enligt BVC ligger han på en 6årings nivå intellektuellt. Så kan vara därför det sociala kommit senare. Så snart kanske det intellektuella och det sociala möts tänker jag.

Stressa inte upp er, det är inget fel på erat barn, jag trodde det länge, men det släpper. Vissa vill inte ha andra runt sig bara. Ge trygghet, uppmärksamhet och låt barnet vänja sig vid folk runtom i lugn takt. Inte för många samtidigt. Perfekt just nu när man inte ska omge sig med massa människor. Gå till lekplats där max något annat barn finns så vänjer de sig tillslut????

Vår dotter var så, det var extremt i typ 2-årsåldern. Sen blev det successivt bättre och försvann helt. 

Min yngsta var rädd för allt och alla från dag 1. Hon skrek varje vaken minut och bröt ihop totalt bara någon tittade på henne. Vi skolade in henne när hon var 1,5 och hon började inse att världen inte var så farlig som hon trodde och vid 2 kunde man inte tro att det var samma unge. Hon blev världens gladaste och mest sociala unge, dock en dramaqueen ut i fingertopparna. Hon är snart 11 nu och har inga problem med att t ex gå till affären själv och fråga efter hjälp om hon inte hittar något. 

Storasyster som är ett år äldre var alltid glad som bebis. Hon var nöjd med allt, skrattade åt alla och knatade fram till främlingar så fort hon fick chansen. Hon är snart 12 och är den blyga av de två idag. Jag litar inte på att hon faktiskt vågar fråga någon hon inte känner om hjälp om hon skulle behöva. 

Så hur de är som små behöver inte säga något alls om hur de blir när de är äldre.

Hon har inte varit rädd för vuxna i den bemärkelse att hon gråter och skriker. Dock har hon börjat med det senaste veckorna. Vad gäller det gissar jag på ett utvecklingssprång med främlingsrädsla.

Vi ska fortsätta träffa barn och alltid erbjuda en trygg famn när hon blir ledsen. Tack för att du delade dina erfarenheter!