Förskolestigma

Vi måste röra oss i väldigt olika kretsar i Stockholm. Bland oss är det raka motsatsen. Föräldrar som sätter barnen i förskolan före 2,4 får onda ögat och självklart går föräldrarna om lott så barnen inte börjar före 9 och slutar efter 14. Eller allra längst mellan 8 och 15. Fixar man inte det pga jobbet så rekryterar man någon som kan, en släkting eller en barnflicka. Barnen går självklart på montessori för det är bra förberedande till högre utbildning eller möjligen ur och skur, för det är nyttgt för barnen att vara ute och röra på sig. Reggio-Emilia kan väl vara ok om familjen är mer åt det estetiska hållet men en vanlig oinriktad förskola går fetbort, i alla fall i princip.

Snäva och snäva.

Tillit är så klart något man tjänar. En barnflicka dyker inte upp ur tomma intet. 

Alla har kanske inte någon pålitlig släkting. Vi har fler stycken. Gamla farmor är inte särskilt gammal, bara 62. Gammelfarmor är 80 men pigg och frisk. Passar inte barnbarnsbarn just i år så klart men annars har vi inga problem med att hon passar. Skulle hon få en stroke så skulle i alla fall äldsta barnet, 4 år, vara klok nog att ringa larmnumret. Det är inget jag tror utan något hon redan gjort en gång. Det är inte bara gamla människor som kan bli akut sjuka.