Förskolestigma
Jag är av åsikten att det inte är bra att sätta mina barn i förskola för tidigt. Helst inte innan de är minst 3 år och förmögna att förstå koncept som att mamma och pappa är snart tillbaka.
Även forskningen är relativt entydig kring att det är inte är optimalt att skilja barnen från deras föräldrar när de knappt är ett år.
Som boende i Stockholm är det standard i bekantskapskretsen att barnen ska in på förskola vid 11-12 månader och helst vara där 8-17. Dessutom klagas det ofta på att det är så svårt att hinna hämta lämna dessa tider.
Standardfrågan jag nu får kring mina barn av vänner är "har ni valt föeskola" "när ska ni börja jobba igen" etc. Mitt.svar är ofta att vi får se. Men vi kommer undvika förskola tills barnen är minst tre år.
Reaktionen jag får är rynkande på näsan och ett ansiktsuttryck som att jag är helt jävla galen. Och en massa följdfrågor. När jag då säger att jag, och forskningen, inte supportrar förskola innan 3 år så tar de detta personligt.
Varför tar alla detta personligt? Och varför är det viktigt för dem att JAG trycker in min 11 månaders på förskola 8 timmar per dag? JAG dömer aldrig dem för deras val. Varför måste de dömma mig för mina?
Den enda slutsatsen jag kan dra är att de innerst inne vet att jag har rätt och att de försöker rättfärdiga sitt felaktiga beteende.
Samhället är uppbygd såhär, för vi ska kunna arbeta, plugga, mm. Barn behöver stimulans träffa andra och lära sig ifrån andra. Barn ser hur andra gör, det är viktig del ii barnens liv än bara föräldrarnas omgivning.
Det är så jag ser på just detta.