33 år och abort

Som tråden säger är jag alltså inne på tankarna att göra en abort, men det är inget lätt beslut. Graviditeten var inte oplanerad men relationen jag lever i har visat sig vara mycket annat än vad jag tänkt mig och vad som visats innan. Det är första gången jag längtar efter barn och jag är 33 år. Jag bor långt ifrån min familj, helt ensam i en stad 50 mil ifrån. Jag har min sambo men trivs inte längre med honom eller med hans familj.

Finns det någon som varit i samma situation?

Jag går nu och funderar mycket på abort och på att lämna honom. Jag kommer troligtvis behöva söka psykolog efter den här perioden och efter aborten.

Jag är rädd att jag inte kommer ha chansen att kunna bli gravid igen, men jag vill heller inte sätta ett barn till världen som direkt har två skilda föräldrar och en mamma som är olycklig. Hade jag vetat nu att jag kan bli gravid igen hade jag valt abort.

Bespara mig gärna elaka kommentarer. Mår redan pissdåligt som det är.

Börjar md att skicka lite styrka <3. När började du känna såhär? Du skriver inte så mycket om vad som är fel egentligen. En graviditet kan ju ställa till det på känslofronten tänker jag. Har aldrig varit så säker på att lämna min sambo som när jag varit gravid......... Dock har de känslorna varit kortvariga, en timme eller så. Jag har även känt ett enormt behov av att vara nära MIN familj under graviditeten och bebistiden!

Även han kan ju reagera på graviditeten. Men som sagt, de beror ju på när du egentligen började känna att de inte var rätt.

Är han en kvinnomisshandlande psykopat ska du givetvis lämna. Annars, försök prata?

Jag har en väninna som fick första barnet vid 38 och hann med 3 stycken innan hon tyckt det var nog :D

Tack <3

Det som är fel egentligen är att jag tycker att jag har tappat känslor. Vill inte längre vara med honom eller bo med honom. Känner att jag inte älskar honom längre och undrar vad jag har sett i honom tidigare. Längtar efter min familj enormt mycket och nu under graviditeten börjat tänka tillbaka på min egen barndom och saknar som sagt min egen familj obeskrivligt mycket. Känner mig rent ut sagt olycklig.

Jag har kontaktat barnmorska och inväntar tid hos psykologen, men vet inte om jag hinner få en tid innan min betänketid är slut.

Jag har tillochmed tänkt att jag inte vill leva längre, fast å andra sidan kan jag aldrig tänka mig att aktivt avsluta livet, för i vanliga fall älskar jag livet, men nu är jag bara deprimerad och vill flytta hem och starta om.

Sambon är snäll men väldigt ego, snål och jobbar mycket. Jag känner mig så himla ensam. Innan kunde jag iallafall åka iväg till jobbet men efter nästan ett års hemmajobbande står jag inte ut med varken förhållande eller någonting.

Hade inte läst det här inlägget innan jag postade mitt inlägg. Hade du tappat känslor för honom redan innan ni blev gravida eller har de här tankarna dykt upp nu när du fick veta att du var gravid?

Du kanske har fått the chills som man kan få inför stora livsomvälvande händelser. Även om man vill och planerat för något så kan man få second thoughts när det väl sker. Det är nog en blandning av rädsla och att ett kontrollbehov.

Det är nog inte så ovanligt att helt plötsligt börja ifrågasätta en sådan stor sak som barn som förändrar hela livet tidigt i graviditeten, samtidigt som en massa hormoner är i omlopp. Hormonerna kan göra att man nästan känner sig deprimerad.

Som någon annan undrade, när började du känna såhär? Frågar eftersom du skrev att det inte var oplanerat.

Det kanske är som du skriver att jag har fått kalla fötter. Sen underskattar jag inte heller hormonerna som är i omlopp. Men jag inser ju att min situation inte är den bästa när jag inte har en enda familjemedlem på 50 mil och är ensam med honom. Han vill ju att jag ska känna mig hemma med honom men jag saknar mitt eget liv alldeles för mycket.. varför inser jag det här nu?!

Det låter lite så, men du känner dig bäst själv och det är bara du som vet vad som är det rätta valet för dig.

Vilken vecka är du i?