Ännu en som är i liknande situation. Sonen på 2,5 år kom till snabbt men nu har vi försökt i snart 18 månader utan resultat. Fertilitetsutredning på oss båda visar att allt ser bra ut.
Tidigare har det känts avlägset med IVF men om inget händer så känner jag mig redo för det i början av nästa år.
Det känns som att vi är flera i ungefär samma situation.. vilket är ganska skönt att höra att man inte är ensam med att kämpa.
Som en annan skrev, har ni någon speciell strategi eller tips att dela med er av?
Äsch äsch! Tog precis ett negativt test, BIM -3. Kände det på mig, men tänkte bättre veta än fortsätta hoppas. Det var 8:de försöket. Börjar bli så less ...
Tycker det tyngsta är att få sina förhoppningar krossade månad efter månad. Är såå avis på alla dem som kan tycka det är lite spännande med graviditesttest och bara känna sig förhoppningsfulla och glada i sina försök.
Ursäkta deppigt inlägg. Har någon av er några konkreta tankar om hur länge ni tänker försöka? Eller ge upp i ngt skede?
Jag ska som sagt börja med letrozol efter jul. Tänker att jag ger det 3-4 månader och om det inte funkat sedan så "ger jag upp".
Dvs preventivmedel behöver vi ju uppenbart då inte, men tänker släppa sedan allt med koll på ÄL, och säkra att vi ligger under vissa perioder.
Vi har tidigare talat om att vi inte ska dra igång med IVF. Att det är så lång väntetid/dyrt vid privat klinik och ärligt talat är jag så rädd för att sätta tid,pengar och energi på det och ändå bli besviken. Skulle det vara fråga om första barnen hade jag gjort den utan tvekan, men nu vet jag inte...
Men det är svårt att ge upp hoppet, verkligen!
Ju längre tiden går desto mer börjar det kännas som ett ok alternativ med IVF. Tror nog får mannen med på det också om jag berättar hur mycket jag vill. Så vem vet, kanske det blir aktuellt med IVF ändå!
Jag håller tummarna för dig om tre dagar då :)