Jag saknar min mamma så mycket, hur ska jag klara den här julen :(

Jag förlorade min mamma också. För några år sedan
Jag drabbades av enorm sorg. Hade inte på något sätt fattat att det skulle bli så tungt
Efter ett halvår var jag inte alls färdig med sorgen
Är din pappa i livet?

Förlorade min far för ett par år sedan. 6 månader är ingenting i sorgeprocessen.

Knappt att det ens hunnit sjunka in efter så kort tid.

Det blir bättre men man måste låta sig vara ledsen och inse att det är tungt ett bra tag.

Att ha en givande hobby var min räddning. Hade kunnat tänka mig terapi med.

Jag fattade inte heller att det skulle bli så tungt. 

Jag trodde att jag skulle klara det, men ju längre tiden går desto större blir ju min saknad, det känns nästan värre nu vissa dagar, jag vill inte ens pynta till advent känner jag. Lucia kommer jag inte kunna titta på t.ex. Allt sånt får mig att bli gråtfärdig nu, det var ju hon som var med mig på allt sånt här...

Ja han är i livet och det är jag glad för,vi har bra kontakt men inte samma som jag och mamma. Å nu med corona så kan vi inte ses heller då han är gammal och rädd för att bli sjuk och jag arbetar inom vården och är ju en risk att träffa....så vi pratar i telefonen varje dag nu istället. Å det gör ont också för han är ensam också nu, och man kan inte vara hans sällskap heller.

Jag fattade inte heller att det skulle bli så tungt. 

Jag trodde att jag skulle klara det, men ju längre tiden går desto större blir ju min saknad, det känns nästan värre nu vissa dagar, jag vill inte ens pynta till advent känner jag. Lucia kommer jag inte kunna titta på t.ex. Allt sånt får mig att bli gråtfärdig nu, det var ju hon som var med mig på allt sånt här...

Ja han är i livet och det är jag glad för,vi har bra kontakt men inte samma som jag och mamma. Å nu med corona så kan vi inte ses heller då han är gammal och rädd för att bli sjuk och jag arbetar inom vården och är ju en risk att träffa....så vi pratar i telefonen varje dag nu istället. Å det gör ont också för han är ensam också nu, och man kan inte vara hans sällskap heller.

Beklagar att du har mist din mamma! Jag tycker inte alls att det är konstigt att du saknar din mamma. Jag tycker snarare att det är underligt om man INTE sörjer. Jag tror att det är jätteviktigt att få sörja i sin egen takt och på sitt eget vis men jag tror också att möjligheten att få "dela" sin sorg med andra är läkande. Jag tror på att träffa andra som är i samma situation där man kan få prata om hur man känner och tänker utan att behöva tänka sig för, där allt är okej att känna, är superviktigt. Där jag bor har till exempel kyrkan grupper för personer i sorg och där är det inte prat om Gud och sådant utan det är samtal med fokus på just sorgebearbetning. Jag tror också att det är viktigt att tillåta sig att vara både ledsen och glad och att man inte ska behöva känna skuld för om man skulle var glad någon dag, som om att man sörjde mindre just då. Alla känslor är tillåtna. Vågar du vara öppen med hur du känner till andra runt omkring dig? Finns det ingen i din umgängeskrets som mist en förälder som förstår hur du känner som du kan vara riktigt ärlig med? Många kramar!

Besök graven på julafton och ta ett flyg till värmen på juldagen om det går.

Jag beklagar din stora förlust. Förlorade också min mamma, jag var 35 då. Det förändrar hela livet. Jag struntade i jul första året. Vi låtsades som ingenting, jag och min pappa och min syster, vi sågs inte alls. Det kändes som det var omöjligt att fira. Jag träffade två vänner på dan som skulle jobba/inte kunnat resa till sina familjer. På kvällen såg jag en film och vid midnatt gick jag till minneslunden och tände ett ljus och spelade mammas favoritjulsång från mobilen.

Med det vill jag säga att man får göra hursomhelst. Högtiderna är svåra. Med tiden väger allt det lyckliga man haft tillsammans tyngre än sorgkänslorna, men det tar tid. Tillslut kan man fira jul och glädjas åt jularna man haft med sin mamma och känna att hon ser mig nu.

Egentligen behöver man någon att prata med, ja, men jag kände också att ingen förstod och ofta att jag inte orkade träffa nån ändå. Jag skrev mycket brev till mamma hela första året, minst en gång i veckan, sparade dem på datorn men skrev dem som om hon verkligen skulle läsa dem. Det hjälpte mig.

Ta hand om dig i sorgen. En vacker dag blir den lite lättare att bära och allt det ljusa väger över.

För det första skulle jag säga - släpp alla tankar på attdu inte har rätt attsörja för att du eller hon är/var i en viss ålder. Självklart har du rätt att sörja henne fullt ut och självklart sak ar du henne som varit en så otroligt viktig del i ditt liv.

Jag beklagar så innerligt för din mors bortgång. Din inlägg fick mig i sorg. Jag vart så ledsen. Jag har tyvärr inget bidrag i mitt inlägg. Jag ville bara beklaga för din sorg!

Så tufft för dig att du känner såhär. 

Min väns mamma gick bort för några år sedan och hon var som helt förändrad i minst ett år. Jag trodde nästan inte att hon skulle bli sig själv igen, men det blev hon. Det tog dock väldigt lång tid och gick gradvis. Det är oerhört tungt att mista en förälder, oavsett hur gammal man är. Tillåt dig att känna dig såhär. Säger man inte lite kliché-artat att det tar fyra årstider att sörja. Minst!