Jag har insett att jag är tom inombords, ensam och oälskad och vet inte alls om jag är omtyckt (Känns inte som jag är omtyckt)
Jag har insett sedan igår att jag inte är ensam, tom inombords. Jag vet inte ens om jag är omtyckt. Jag känner att jag inte duger till något och inte heller är älskad.
Jag är väldigt ledsen just nu. Min dyskfunktionella familj skall inte pratas om. Jag har avslutat kontakten med min familj och känner att jag aldrig vart älskad av familjen.
När jag skriver om att jag är oälskad/älskad bland min omgivning så pratar jag inte bara om kärlek mellan man och kvinna, utan jag pratar om hela principen om kärleken. Vänner, bekanta och det ''normala'' kärlekens bilden som man får i huvudet när man hör ordet ''Älska''.
Jag har en kompis som jag snackar på fester. Bara i sammanhanget vid alkoholens närhet. Jag tänkte det vore trevligt att träffas i annan sammanhang. Jag trodde att hon tyckte om mitt sällskap. Men jag kanske bara en person som är kul att prata med på fester? Jag duger absolut inte till någonting. Man vill helt enkelt inte träffa mig.
Det är inte bara om henne jag tänker på. Utan efter denna sorts tanke, så ser det ut så överallt.
Hela mitt liv har jag i själva verket levt i tomhet. Liksom min familj inräknad. Där jag inte ens var älskad redan därifrån. Jag har aldrig upplevt smaken av att vara speciell eller älskad. Aldrig varit den där typen som är omtyckt förmodligen. Jag vet inte ens om jag är omtyckt åtminstone.
Jag är rätt vemodig just nu.