Låt mig leva som miljonär annars skriker jag
Jag tar mig friheten att publicera en av Flashback legendens Gammal hårdrockares texter. Jag tycker den är så träffande för dagens samhälle. Ungdomar förväntar sig att bli framgångsrika kändisar, kända youtubers och influencers, och bli rika och berömda. På tv kryllar det av kändisar, och man får inblick i deras framgångsrika lyxliv. Men ungdomar måste förstå att detta är något väldigt ovanligt som sticker ut. De flesta stannar vid arbetsklass och medelklass. Jag säger inte att det är fel att sikta högt, men man måste samtidigt ha realistiska förväntningar. Gammal hårdrockare tar även upp att folk tar dyra lån för att ge sken av att kunna ha råd med ett lyxliv. Men jag vill härmed hylla Flashback legenden Gammal hårdrockare igenom att publicera hans text här.
"Satt och retade upp mig på svenskarnas gnäll och deras oförmåga att handskas med sin ekonomi. Tänkte skriva några ord om detta men som vanligt så blev det alldeles för långt.
Kan inte hjälpa det, det är så det blir och de som vet med sig att de inte orkar med mina långa utläggningar ombedes att försvinna omedelbart utan kommentarer.
Resten är naturligtvis välkomna. Har jag rätt eller har jag drivit ut till havs igen? Kör hårt bara!
Det pratas ofta om att vi svenskar har fått det sämre ekonomiskt. Få har en buffert på banken, svensken är skuldsatt upp över öronen m.m. m.m.
Men är det verkligen så? Har vi fått det sämre ekonomiskt?
Visst, vissa saker var verkligen bättre förr, för sisådär tjugo-trettio år sedan. Det fanns i stort sett jobb åt alla, våldet och kriminaliteten var inte lika hög och grov, globalism var ett okänt begrepp för mannen på gatan och t o m kvinnorna var vackrare!
Men hade vi mer pengar att röra oss med?
Hade vi verkligen det?
Jag är en lycklig man för jag tillhör de utvalda.
Jag hade turen att födas i exakt rätt tid. Jag föddes under mitten av sextiotalet, fick vara barn och växa upp under sjuttiotalet och bli tonåring under åttiotalet. Så bra som vi hade det då, så bra kommer vi aldrig mer att få det, inte svensken eller något annat land heller. Det är de flesta forskare och samhällsanalytiker överens om.
Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga den förbannade skolan så kan jag bara se solsken och lycka. Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider.
Den där cykeln var dyr. Morsan jobbade på den tiden som uselt betalt bokhandelsbiträde på heltid men försökte ändå alltid ge mig det jag ville ha. Gud vet hur många extratimmar hon fick slita för att ge mig den där cykeln, eller allt annat som jag fick?
Jag får dåligt samvete idag när jag tänker på det.
Hur som helst, jag var alltså barn under sjuttiotalet då det sägs att Sverige och dess invånare var som rikast. Och tryggast.
Visst, vissa saker var gratis, sådant som kostar rejält med pengar idag. Sjukvården var helt gratis, tandvård och dagis likaså.
Ändå kunde inte min mor köpa sin första TV förrän 1972, en svartvit naturligtvis. Färg-TV var något för rika människor.
Och jag vet att vi var inte de enda som inte ägde en TV i början av sjuttiotalet trots heltidsarbetande mödrar.
Under denna tid gick inte ensamstående morsor till socialen, det var helt otänkbart. Fyllon, tjuvar och knarkare levde på socialen! Ensamstående morsor jobbade istället heltid och ungarna hamnade på dagis, om det fanns plats eller om de inte - som jag - totalvägrade, spjärnade emot och slogs för sitt liv varenda morgon när modern försökte släpa iväg dem till dagis. Då fick man antingen klara sig själv eller följa med modern till jobbet. Jag följde med till morsans jobb i bokhandeln och det var på så vis jag lärde mig att läsa och skriva innan jag fyllde fem år. Det fanns helt enkelt inget annat att göra under dagarna.
Under Sveriges rikaste period så fick jag och min mor bo i en gammal omodern tvåa. Jämför gärna med idag när socialbidragsmorsorna bor i stora nybyggda treor, det har de rätt till.
Morsan fick köpa möbler på loppis och ibland kom mormor och morfar och fyllde på i skafferiet när det var långt till lön.
Var tredje månad fick morsan barnbidrag, inte varje månad som idag. Jag vill minnas att hon fick trehundra spänn kvartalet vilket inte var mycket ens på den tiden.
Idag så har man rätt till möbelbidrag om man är ensamstående kvinna med barn, s.k. startbidrag och barnbidraget ligger väl på någon tusenlapp i månaden.
1973 skaffade vi vårt första telefonabonnemang. Morsan hade sparat länge för att ha råd med inkopplingsavgiften. Den användes bara när det var absolut nödvändigt och aldrig, aldrig "rikssamtal". Det var alldeles för dyrt att ringa till någon som bodde i en annan kommun, för att inte tala om en annan landsdel.
Idag har man mobiltelefoner, ofta ett par stycken. Det tillhör liksom det nödvändigaste. Det är inte ovanligt att t o m ungarna i familjen har en egen telefon.
En eftermiddag när jag kom hem efter ännu en meningslös dag i skolan där jag hade gjort mitt bästa för att hålla mig undan både kunskap och översittare så stod det en stereo i vardagsrummet. En skivspelare, förstärkare och "kassettdäck".
1974 så köpte morsan vår första stereo. På avbetalning. En helt onödig pryl egentligen och morfar kom inbrakandes i lägenheten och hade en lång föreläsning för morsan om pengars värde och onödig lyx.
Men min mor var ung, lite över tjugo år och ville ha fest och träffa kompisar ibland på helgerna som alla andra unga människor.
Vi ägde fyra LP-skivor. Morsan hade Creedence, Janis Joplin och Abba och jag hade ett album med Deep Purple. Dessa skivor spelades ständigt i flera år framöver.
Det var en härlig lyx som gav både mig och morsan stor glädje i flera år.
Idag har alla datorn full med musik, microstereo i varje rum, MP-3spelare, ipods, CD-spelare i bilen osv. Alla ska ha oväsen dånande i öronen för jämnan och får man inte det så skriker man högt, gnäller på det jävla samhället och kräver högre bidrag av diverse slag.
Samma år köpte även morsan sin första bil, en gammal WV-Bubbla som var över tio år gammal. Då kände vi oss rika, vi hade ju bil!
Den sommaren var jag nio år och vi åkte runt till varenda badplats och strand som fanns i Västsverige. Som längst så var vi faktiskt ända upp till Strömstad och en annan gång till en badplats som hette Vita Sannar vid Vänerns strand i Dalsland. Så långt bort hade jag aldrig varit förut.
Idag åker barnfamiljerna utomlands, till Turkiet, Grekland och Spanien. Thailand på andra sidan jordklotet börjar även bli poppis. De åker till fjällen under sportlovet i stora nya kombibilar och det behöver inte bli långtråkigt i baksätet under den långa resan, de kan sysselsätta sig med datorspel och DVD-filmer i sina bärbara datorer och DVD-spelare.
När jag var barn så bodde man i lägenhet, om man inte var rik vill säga. De som hade det "gott ställt" bodde i villa.
Det var inte bara ensamstående mödrar med barn som bodde i lägenhet. I de flesta familjer där föräldrarna hade "vanliga jobb", en helt vanlig arbetarfamilj alltså, så bodde man i lägenhet. Det var naturligt och inget konstigt med det. Man anpassade sitt boende efter sin inkomst och ingen mådde dåligt av detta.
Det var som sagt de "rika" som bodde i villa och rik, det var man om man t ex var tjänsteman på Stora Fabriken där fadern i familjen jobbade. Rik var man även om man hade ett kontorsjobb, var chef, ingenjör, egen företagare eller något annat som krävde högre utbildning och/eller stort engagemang.
Det var så det var och det var en samhällsordning som fungerade bra och som ingen hade något negativt att säga om vad jag kan minnas. Man fick bara se upp så man inte var ensam när man stötte på ett gäng med ungar från villaområdet, då kunde man ligga jävligt illa till. Och vice versa naturligtvis.
Idag ska alla bo och leva som de "rika" och har de inte råd så tar man sig råd, dvs man skuldsätter sig upp över öronen och därmed blir privatpersoner allt mer känsliga för lågkonjunkturer, räntehöjningar, sjukdom och arbetslöshet. Alla ska ha allt annars gallskriker man i högan sky. Man ska ha ny bil, villa, sommarstuga, microugn, diskmaskin, platt-TV, datorer, mobiltelefoner, bredbandsabbonnemang, DVD-spelare, digitalkameror, X-box, espressomaskin, hemmabio och coola märkeskläder, oavsett om man jobbar som advokat eller sjukvårdsbiträde.
Man tar dyra lån, utnyttjar kontokortskrediter och tar "räntefria" avbetalningar.
Sedan har de mage att gnälla över att de har dåligt ställt! De gnäller över att de har dålig lön och ynkar sig över Samhället som inte hjälper dem på något sätt. De kräver högre bidrag - bidrag som ska finansiera deras lån, räntor och villaamorteringar och får de inte detta, ja då är vi där igen: Det är Samhällets fel. Det är Samhället som "vänder dem ryggen". Det är det Jävla Samhället som förvägrar dem ett liv som miljonärer. Det är Samhällets fel att de måste handla käk på kredit i slutet av varje månad osv."