• Anonym (Desperat)

    Någon som mått ”bra” efter abort?

    Undrar om någon haft en positiv upplevelse av abort, är själv i vecka 9, har ett barn sen tidigare och vill(e) verkligen få till ett syskon, men inser nu att jag och sambon har det ännu sämre än jag trott, mycket stora bråk om småsaker osv, och jag skulle önska att jag kunde göra abort för att få mer tid att tänka / jobba på relationen. Är livrädd för att behöva separera med ett litet barn, stora är snart sex år och en stor anledning till att vi hållit ihop är för den sakens skull. Hoppades att allt skulle gå bättre nu, men inser att vi har mycket mycket jobb framför oss.

    Är dock livrädd för abort, aldrig gjort det och tror att jag väldigt lätt skulle bli en av alla som i hemlighet tänker varje år på BF ?nu skulle den har varit ett år, två år, tre år? Rädd för att bli helt deprimerad. Har inte heller någon egen familj så har ett trauma där överlag, i saker som rör familjeseparationer. Så är paniskt rädd både för att skiljas och för att göra abort....

    Rädd och förvirrad, tacksam för delade erfarenheter!

    Ps har tid hos kurator på abortmottagning, men har tex inte berättat om mina tankar för min sambo, bara sagt att jag är orolig för hur det ska gå för oss med tanke på alla bråken, och det landade inte jätteväl men okej, han menar att jag får bita ihop bara och ro båten i land.

  • Svar på tråden Någon som mått ”bra” efter abort?
  • Anonym (Ja)

    Jag har ett barn sedan tidigare, blev gravid igen i början av mitt nya förhållande. Trots att jag ville ha ett barn till insåg jag att det inte gick då vi bodde i olika städer. Var i vecka 6 när aborten skedde. Blödde inte jättemycket, kändes som mensvärk. Är fortfarande ihop med pappan, sex år har gått sedan dess och vi har inte skaffat några barn och kommer inte göra. Han har redan fler barn och är nöjd med det och jag vill inte tvinga på honom något han inte vill, så jag har förlikat mig med tanken att bara ha ett barn. Har trots det aldrig ångrat aborten.

  • Anonym (Jag med)
    Anonym (Desperat) skrev 2020-10-17 11:15:18 följande:

    Tack för alla svar! Det känns bra att höra om lite ?lyckliga? berättelser, det känns vanligare att folk berättar om (och har behov att berätta om) dåliga erfarenheter, med ånger osv. Jag vet ju inte hur det skulle bli för mig, men hur som helst uppskattar jag verkligen era svar !!

    Några omständigheter som också väger in starkt för mig är att jag ju hemskt gärna vill ha ett syskon till vår femåring, och jag är redan 37 så jag har inte direkt massor av tid att i annat fall separera och träffa nån ny osv. Så det här kanske är sista chansen tänker jag. Å andra sidan som sagt, tanken på att behöva separera med en liten tvååring el liknande känns olidligt, jag vet ju hur jag kände och resonerade förra gången...

    Och vi har ju en fungerande relation på nåt sätt, bara att jag är ganska olycklig i den. Kanske låter konstigt, men jag menar bara att vi kring en del saker kan samarbeta osv, det är när jag tar upp nåt som kan uppfattas som kritik mot sambon så blir det väldigt stora bråk, vilket jag hatar. Och det är det vi inte verkar kunna lösa. Har varit i parterapi massa vändor osv. Känner mig ofri, som att jag går på äggskal. Och först nu känns det som att sambon och dottern har en så pass bra och självständig egen relation att det skulle funka att dela boendet (även om det också känns fruktansvärt smärtsamt att inte ha mitt barn varje dag)

    Graviditeten var planerad får man väl säga, och det är jag som drivit på för det, sambon har absolut inte velat ha fler barn (ville inte ha vårt första heller, det var oplanerat och jag klarade inte göra abort) men han gav väl med sig nu (ordlöst) i och med att vi hade oskyddat sex vid ett tillfälle, och då blev det graviditet direkt. Så han är upprörd över att det här var ?min idé? och att jag nu tvivlar på om vi klarar det. Han tycker jag borde ha tänkt på det innan och det har han ju verkligen rätt i, men jag trodde att jag kunde klara vad som helst bara dottern får slippa vara ensambarn, men nu känner jag att jag nog inte kan det ändå. Så det kan ju absolut vara gravid-depp som spelar in också...

    Ja tusen tack igen ni som svarat och som kanske läst, jag känner mig verkligen vilse i detta, uppskattar kontakten!


    Jag tycker du ska fundera på om du verkligen vill ha ett till barn med just den här mannen. Tänk på det både utifrån scenariot att du stannar kvar i relationen, och att ni separerar och nu har två barn att ha delad vårdnad om. Ser du en lycklig framtid? Kommer det att bli bättre eller t.o.m sämre?

    Du är 37 så ja, det börjar bli lite ont om tid att skaffa ev syskon MEN du har några år kvar, detta är inte sista chansen och din fertilitet verkar det ju inte vara något fel på om du blev gravid så här lätt. Och man kan också vända på det och tänka, ska du offra dina sista produktiva år på att stanna i ett förhållande som du inte mår bra i, med en man som faktiskt inte vill ha barn? För att vara lite krass, är hans gener så bra att du vill "lägga alla dina ägg i en korg" och få alla dina barn med just den här mannen. Du hinner faktiskt separera och träffa en annan, och vill du bara ha ett barn men inte nödvändigtvis tillsammans med en viss partner så finns faktiskt också möjligheten att skaffa det på egen hand. Sedan 2016 är det tillåtet för ensamstående att insemineras i Sverige. Åldersgränsen för insemination genom landstinget brukar vara runt 40 år, på privata kliniker 42 år. Så det finns alternativ om du vill ha ett syskon, du måste inte hitta en ny partner först även om det förstås finns tid till det också - om det är det du vill.

    Om du vill behålla det här barnet men inte nödvändigtvis leva med honom så finns också alternativet att ni separerar och du blir ensamstående mamma. Du kanske inte måste lämna ifrån dig dina barn halva tiden, han verkar ju inte vara särskilt engagerad i vare sig graviditeten eller det barn ni redan har så han kanske nöjer sig med umgänge varannan helg t.ex? Det finns faktiskt ingen lag som säger att delad vårdnad innebär 50/50 boende för barnen, det är upp till varje familj att bestämma det själv. Vad tror du att han skulle vilja, har ni pratat om det kanske redan? Skulle det fungera att samarbeta med honom om ni separerar?

    Om ni stannar i relationen, går det att lösa era problem? Finns det kärlek kvar, kan du se er två dela framtiden tillsammans om ni bara slutar bråka och vad det nu är mer som inte fungerar. Är ni beredda att göra nödvändiga förändringar?

    Oavsett vad du/ni beslutar kanske den här graviditeten ändå måste bli en punkt som markerar en förändring. Om du behåller barnet, kommer du att vilja stanna hos honom? Om du gör abort, kommer du att vilja stanna hos honom ändå?

    Du står inför ett stort livsavgörande beslut oavsett vad du beslutar dig för att göra. Prata med kurator och lufta dina tankar här, det är just vad anonyma forum är till för. Stor kram till dig!!
  • Anonym (Lisa)
    Anonym (Desperat) skrev 2020-10-16 11:15:24 följande:

    Undrar om någon haft en positiv upplevelse av abort, är själv i vecka 9, har ett barn sen tidigare och vill(e) verkligen få till ett syskon, men inser nu att jag och sambon har det ännu sämre än jag trott, mycket stora bråk om småsaker osv, och jag skulle önska att jag kunde göra abort för att få mer tid att tänka / jobba på relationen. Är livrädd för att behöva separera med ett litet barn, stora är snart sex år och en stor anledning till att vi hållit ihop är för den sakens skull. Hoppades att allt skulle gå bättre nu, men inser att vi har mycket mycket jobb framför oss.

    Är dock livrädd för abort, aldrig gjort det och tror att jag väldigt lätt skulle bli en av alla som i hemlighet tänker varje år på BF ?nu skulle den har varit ett år, två år, tre år? Rädd för att bli helt deprimerad. Har inte heller någon egen familj så har ett trauma där överlag, i saker som rör familjeseparationer. Så är paniskt rädd både för att skiljas och för att göra abort....

    Rädd och förvirrad, tacksam för delade erfarenheter!

    Ps har tid hos kurator på abortmottagning, men har tex inte berättat om mina tankar för min sambo, bara sagt att jag är orolig för hur det ska gå för oss med tanke på alla bråken, och det landade inte jätteväl men okej, han menar att jag får bita ihop bara och ro båten i land.


    Jag har gjort en medicinsk abort. Jag var väldigt rädd i början att jag skulle ångra mig. Men vilken lättnad efteråt. Jag har aldrig ångrat det och har aldrig varit deprimerad efteråt heller. Känns det inte rätt för dig så ska du inte låta din sambo bestämma. Om du känner att ni har problem i relationen just nu kanske det bara blir värre med en nyfödd mitt i det.
  • Anonym (Desperat)

    Tack alla för alla svar. Det är ett jättestöd att läsa andras tankar kring det här, även om det fortfarande är och känns väldigt svårt och komplicerat. Jag har varit hos kurator, och det var bra men jag känner mig väldigt stressad av att veckorna går (snabbt!) och jag måste fatta ett beslut snabbt, vilket jag tror gör det svårare att komma i kontakt med nån slags djupare vilja liksom. Det är ganska fullt ös i vardagen också, som det ju är för alla. Svårt att få en lugnt stund att tänka. Orkar inte prata med min sambo om det mer konkret heller, alltså om mina tankar på abort, känner mig för skör i det själv, orkar inte bråka än. Han vill köra på nu, nu när han väl gått med på det så att säga. Så han kommer bli arg och sårad om jag vill göra abort är jag ganska säker på.

    Har i alla fall en tid på abortmottagning för undersökning idag, för att det är bråttom nu om jag vill kunna hinna få en tid för kirurgisk abort (långa köer för det tydligen) och det vill jag absolut. Om jag nu gör det så blir det ju en ganska sen abort och jag har grov ångest över det, men det är ju som det är. Tack igen alla som skrivit så snällt.

  • Anonym (Jag med)

    Ja man önskar att du kunde pausa tiden och ge dig själv tid att tänka igenom allt ordentligt, men nu går ku inte det.

    Jag hoppas du snart kommer fram till ett beslut och att du när du väl bestämt dig, känner dig lättad. Det jobbigaste är just nu när du fortfarande står i vägskälet och kan se båda vägarna med sina möjligheter framför dig. Sedan när du väl bestämt dig och börjat gå på en väg är det bara att blicka framåt, du tjänar ingenting på att fundera på hur det skulle ha blivit om du tog den andra vägen för du kommer aldrig att kunna backa tillbaka.

    Jag vill inte råda dig till det ena eller andra men måste bara säga, att behålla barnet pga att din man som inte ens vill ha barn men verkar få för sig att det är något ni nu måste axla i någon slags luthersk bestraffning för synd-anda - det är inte den anledningen du ska sätta främst.

    Beslutet är ditt och ingen annans, inte ens din mans. Blir han arg så får han väl bli arg.

    Du behöver inte ens berätta om aborten för honom, du kan säga att det blev missfall.

    Stor kram!

  • bebben201001
    Anonym (Desperat) skrev 2020-10-28 10:19:51 följande:

    Tack alla för alla svar. Det är ett jättestöd att läsa andras tankar kring det här, även om det fortfarande är och känns väldigt svårt och komplicerat. Jag har varit hos kurator, och det var bra men jag känner mig väldigt stressad av att veckorna går (snabbt!) och jag måste fatta ett beslut snabbt, vilket jag tror gör det svårare att komma i kontakt med nån slags djupare vilja liksom. Det är ganska fullt ös i vardagen också, som det ju är för alla. Svårt att få en lugnt stund att tänka. Orkar inte prata med min sambo om det mer konkret heller, alltså om mina tankar på abort, känner mig för skör i det själv, orkar inte bråka än. Han vill köra på nu, nu när han väl gått med på det så att säga. Så han kommer bli arg och sårad om jag vill göra abort är jag ganska säker på.

    Har i alla fall en tid på abortmottagning för undersökning idag, för att det är bråttom nu om jag vill kunna hinna få en tid för kirurgisk abort (långa köer för det tydligen) och det vill jag absolut. Om jag nu gör det så blir det ju en ganska sen abort och jag har grov ångest över det, men det är ju som det är. Tack igen alla som skrivit så snällt.


    Hej!

    Hur gick det idag? Är i samma situation, velar, har min tid på abortmottagningen imorgon. Usch,mår riktigt dåligt
    Anonym (Desperat) skrev 2020-10-28 10:19:51 följande:

    Tack alla för alla svar. Det är ett jättestöd att läsa andras tankar kring det här, även om det fortfarande är och känns väldigt svårt och komplicerat. Jag har varit hos kurator, och det var bra men jag känner mig väldigt stressad av att veckorna går (snabbt!) och jag måste fatta ett beslut snabbt, vilket jag tror gör det svårare att komma i kontakt med nån slags djupare vilja liksom. Det är ganska fullt ös i vardagen också, som det ju är för alla. Svårt att få en lugnt stund att tänka. Orkar inte prata med min sambo om det mer konkret heller, alltså om mina tankar på abort, känner mig för skör i det själv, orkar inte bråka än. Han vill köra på nu, nu när han väl gått med på det så att säga. Så han kommer bli arg och sårad om jag vill göra abort är jag ganska säker på.

    Har i alla fall en tid på abortmottagning för undersökning idag, för att det är bråttom nu om jag vill kunna hinna få en tid för kirurgisk abort (långa köer för det tydligen) och det vill jag absolut. Om jag nu gör det så blir det ju en ganska sen abort och jag har grov ångest över det, men det är ju som det är. Tack igen alla som skrivit så snällt.


    Hej! Hur fick det idag? Är i samma situation som dig
  • Anonym (Desperat)

    Hej alla,

    Jag hade en tid för kirurgisk abort men orkade inte gå dit, hade inte pratat igenom det ordentligt med min sambo kände jag och var rädd för hans reaktion. Sen ångrade jag mig direkt och ringde efter en ny tid men skulle inte hinna få en i tid för att göra kirurgisk abort utan nu skulle det bli sen abort med framkrystade av fostret och det tror jag att jag skulle kunna få en psykos av nästan. Nu är det som det är. Tyvärr känns det otroligt hemskt och dåligt, jag vill inte ha en bebis i sommar med min man, det känns bara hemskt tyvärr. Men glädjen kanske kan komma sen. Känner nu att jag bara låst mig i en dålig situation i flera år till, och som att jag svikit mig själv eftersom jag var för feg och trött för att göra det jag vet att jag ville. Känner ingen glädje inför bäbisen heller tyvärr, Bara ovilja och panik. Är rädd att det ska vara svårt med anknytningen sen men ska ju inte måla fan på väggen, kanske allt blir bra också. Bara ångrar så djupt att jag inte Vågade ta tag i mina sista fertila år, och aldrig kommer få skaffa ett barn med nån som verkligen vill ha barn med mig osv. Men livet blir ju inte alltid som man vill. Och man får väl försöka förlåta sig själv för det. Tack alla för hjälp och stöd, det har varit väldigt skönt att ha kontakt.

  • Anonym (!!!)
    Anonym (Desperat) skrev 2020-11-07 10:57:39 följande:

    Hej alla,

    Jag hade en tid för kirurgisk abort men orkade inte gå dit, hade inte pratat igenom det ordentligt med min sambo kände jag och var rädd för hans reaktion. Sen ångrade jag mig direkt och ringde efter en ny tid men skulle inte hinna få en i tid för att göra kirurgisk abort utan nu skulle det bli sen abort med framkrystade av fostret och det tror jag att jag skulle kunna få en psykos av nästan. Nu är det som det är. Tyvärr känns det otroligt hemskt och dåligt, jag vill inte ha en bebis i sommar med min man, det känns bara hemskt tyvärr. Men glädjen kanske kan komma sen. Känner nu att jag bara låst mig i en dålig situation i flera år till, och som att jag svikit mig själv eftersom jag var för feg och trött för att göra det jag vet att jag ville. Känner ingen glädje inför bäbisen heller tyvärr, Bara ovilja och panik. Är rädd att det ska vara svårt med anknytningen sen men ska ju inte måla fan på väggen, kanske allt blir bra också. Bara ångrar så djupt att jag inte Vågade ta tag i mina sista fertila år, och aldrig kommer få skaffa ett barn med nån som verkligen vill ha barn med mig osv. Men livet blir ju inte alltid som man vill. Och man får väl försöka förlåta sig själv för det. Tack alla för hjälp och stöd, det har varit väldigt skönt att ha kontakt.


    Tack för din uppdatering!

    Vilken vecka är du i?

    Jag måste eg också göra abort pga destruktivt äktenskap, men har inte klarat av det. Nu är det sista chansen och har tid på mån. Är då redan i v 11 och det känns hemskt att det hunnit gå så långt. Samtidigt är jag rädd för att liksom dig få panik över att jag behållt och inte känna någon glädje alls. Över tidigare barn har jag kännt glädje, men inte denna gång. Det är en oplanerad graviditet kan tilläggas. Får jag fråga var i landet du bor? Tror att aborter mig är det rätta, men känns så hemskt att det hunnit gå så långt tid. Hade tänkt att behålla,men så hände en sak som fick mig att verkligen inse att jag måste lämna min man. Att då sen stå själv med flera barn tror jag inte jag klarar ekonomiskt, så eg vet jag ju svaret på vad jag måste göra. Men det är sååå svårt! Har haft ett fruktansvärt illamående som dygnet runt varje dag som jag kämpat med till ingen nytta heller om det nu blir abort.

    Stor kraaam till dig!
  • Anonym (Mia)

    Känns inte abort rätt,så ska man inte göra detta.Det är ett val man ska leva sen.

  • Anonym (Desperat)
    Anonym (Mia) skrev 2020-11-07 12:01:21 följande:

    Känns inte abort rätt,så ska man inte göra detta.Det är ett val man ska leva sen.


    Alla val i det här läget får man leva med hela livet. Jag såg mer enkelt på detta, innan jag var i den här situationen. Så den som inte känner eller känt såhär kan och bör ju vara mycket glad att den slipper det!
Svar på tråden Någon som mått ”bra” efter abort?