Anonym (Desperat) skrev 2020-10-17 11:15:18 följande:
Tack för alla svar! Det känns bra att höra om lite ?lyckliga? berättelser, det känns vanligare att folk berättar om (och har behov att berätta om) dåliga erfarenheter, med ånger osv. Jag vet ju inte hur det skulle bli för mig, men hur som helst uppskattar jag verkligen era svar !!
Några omständigheter som också väger in starkt för mig är att jag ju hemskt gärna vill ha ett syskon till vår femåring, och jag är redan 37 så jag har inte direkt massor av tid att i annat fall separera och träffa nån ny osv. Så det här kanske är sista chansen tänker jag. Å andra sidan som sagt, tanken på att behöva separera med en liten tvååring el liknande känns olidligt, jag vet ju hur jag kände och resonerade förra gången...
Och vi har ju en fungerande relation på nåt sätt, bara att jag är ganska olycklig i den. Kanske låter konstigt, men jag menar bara att vi kring en del saker kan samarbeta osv, det är när jag tar upp nåt som kan uppfattas som kritik mot sambon så blir det väldigt stora bråk, vilket jag hatar. Och det är det vi inte verkar kunna lösa. Har varit i parterapi massa vändor osv. Känner mig ofri, som att jag går på äggskal. Och först nu känns det som att sambon och dottern har en så pass bra och självständig egen relation att det skulle funka att dela boendet (även om det också känns fruktansvärt smärtsamt att inte ha mitt barn varje dag)
Graviditeten var planerad får man väl säga, och det är jag som drivit på för det, sambon har absolut inte velat ha fler barn (ville inte ha vårt första heller, det var oplanerat och jag klarade inte göra abort) men han gav väl med sig nu (ordlöst) i och med att vi hade oskyddat sex vid ett tillfälle, och då blev det graviditet direkt. Så han är upprörd över att det här var ?min idé? och att jag nu tvivlar på om vi klarar det. Han tycker jag borde ha tänkt på det innan och det har han ju verkligen rätt i, men jag trodde att jag kunde klara vad som helst bara dottern får slippa vara ensambarn, men nu känner jag att jag nog inte kan det ändå. Så det kan ju absolut vara gravid-depp som spelar in också...
Ja tusen tack igen ni som svarat och som kanske läst, jag känner mig verkligen vilse i detta, uppskattar kontakten!
Jag tycker du ska fundera på om du verkligen vill ha ett till barn med just den här mannen. Tänk på det både utifrån scenariot att du stannar kvar i relationen, och att ni separerar och nu har två barn att ha delad vårdnad om. Ser du en lycklig framtid? Kommer det att bli bättre eller t.o.m sämre?
Du är 37 så ja, det börjar bli lite ont om tid att skaffa ev syskon MEN du har några år kvar, detta är inte sista chansen och din fertilitet verkar det ju inte vara något fel på om du blev gravid så här lätt. Och man kan också vända på det och tänka, ska du offra dina sista produktiva år på att stanna i ett förhållande som du inte mår bra i, med en man som faktiskt inte vill ha barn? För att vara lite krass, är hans gener så bra att du vill "lägga alla dina ägg i en korg" och få alla dina barn med just den här mannen. Du hinner faktiskt separera och träffa en annan, och vill du bara ha ett barn men inte nödvändigtvis tillsammans med en viss partner så finns faktiskt också möjligheten att skaffa det på egen hand. Sedan 2016 är det tillåtet för ensamstående att insemineras i Sverige. Åldersgränsen för insemination genom landstinget brukar vara runt 40 år, på privata kliniker 42 år. Så det finns alternativ om du vill ha ett syskon, du måste inte hitta en ny partner först även om det förstås finns tid till det också - om det är det du vill.
Om du vill behålla det här barnet men inte nödvändigtvis leva med honom så finns också alternativet att ni separerar och du blir ensamstående mamma. Du kanske inte måste lämna ifrån dig dina barn halva tiden, han verkar ju inte vara särskilt engagerad i vare sig graviditeten eller det barn ni redan har så han kanske nöjer sig med umgänge varannan helg t.ex? Det finns faktiskt ingen lag som säger att delad vårdnad innebär 50/50 boende för barnen, det är upp till varje familj att bestämma det själv. Vad tror du att han skulle vilja, har ni pratat om det kanske redan? Skulle det fungera att samarbeta med honom om ni separerar?
Om ni stannar i relationen, går det att lösa era problem? Finns det kärlek kvar, kan du se er två dela framtiden tillsammans om ni bara slutar bråka och vad det nu är mer som inte fungerar. Är ni beredda att göra nödvändiga förändringar?
Oavsett vad du/ni beslutar kanske den här graviditeten ändå måste bli en punkt som markerar en förändring. Om du behåller barnet, kommer du att vilja stanna hos honom? Om du gör abort, kommer du att vilja stanna hos honom ändå?
Du står inför ett stort livsavgörande beslut oavsett vad du beslutar dig för att göra. Prata med kurator och lufta dina tankar här, det är just vad anonyma forum är till för. Stor kram till dig!!
