Att bara ibland skriva ner sina känslor på sociala medier - Är det patetisk och omanligt om det kommer ifrån en man?
Hur jag skulle ha reagerat?
Med empati och sympati. Skickat en hälsning och en tröstande tanke.
Vad jag tycker?
Inget särskilt. Det är helt fel sammanhang att prata om "respekt".
Det är en människa som har en svår stund. Kan jag göra det en anings lättare är det ju bra.
Det jag däremot tycker är mycket osmakligt och till och med stötande är inställningen att det är att skrika om uppmärksamhet.
Alla behöver uppmärksamhet, ibland behöver vi mer och ibland mindre. Man vet sedan länge att ensamhet leder till för tidig död, ensamhet som i praktiken innebär brist på uppmärksamhet och omtanke från andra.
Kan jag göra en människas tillvaro en anings lättare bara genom att skicka ett vänligt ord och en tanke så är det ett mycket billigt "pris". Det borde vara en självklarhet för alla egentligen, att kunna vara medmänskliga, empatiska och sympatiska.
Men så är det ju inte och det blir ju tydligt i den här tråden. Och jag undrar varför en del har så extremt svårt att vara medmänskliga?
Två vänner pratar, eller en mindre grupp människor. Man kanske tar en fika tillsammans. Man pratar om lite allt möjligt och samtalet faller sig så att det påminner en av deltagarna om en vän som begått självmord, och personen förklarar sina känslor kring detta, sorgen som fortfarande finns kvar, saknaden, allt. De andra nickar förstående, andra kanske har egna minnen av samma person.
Eller detta. Du har bjudit in nästan alla du känner till ditt hem, folk minglar och det råder en trevlig stämning. Du harklar dig högt, knackar med en sked i sidan av ditt glas och deklarerar högt dina känslor kring din väns självmord: "Jag ville bara säga att min vän A, som de flesta av er inte känner, begick självmord idag för fyra år sedan och det gör bara SÅ ont! Jag saknar hen varje dag, hens leende, att kunna ringa och berätta goda nyheter, allt. [En par tårar trillar nerför kinden] Det här är en jätteviktig fråga, jag har förresten med mig numret till en självmordslinje som ni kan få [Rafsar i fickan och börjar dela ut små lappar till de som står närmast] Och snälla ni, säg till personerna i era liv att ni finns där, jag vill att ni gör det nästa gång ni bjuder hem era vänner. Visa att ni bryr er! Att det finns någon som lyssnar. Det var allt jag ville säga." [Några tårar till] Några vänliga själar rusar snabbt till din sida och håller om dig, andra mumlar fram något om hur tragiskt det är med självmord och när folk dör unga, åter andra beklagar sorgen, den stora massan står förbryllat i utkanten och vet inte riktigt vad de ska ta sig till, vissa tar tyst en klunk av sin drink och tycker att det där mest bara var pinsamt, undrar om du behöver psykolog, om de vill komma på fler fester eller bryr sig så otroligt lite att de under ditt empatiska tal ägnat sig åt att studera en flugas gång över väggen.
Lite så.
Som någon skrev så finns det en tid och en plats, att öppet deklarera sina känslor på det där sättet online skapar alla möjliga reaktioner hos andra, hos en del väcker det empati, ganska många bryr sig ganska lite och vissa tycker det är ett patetiskt försök att dra uppmärksamhet till sig. Och för en del är det en blandad reaktion av flera aspekter. Vi är alla olika, men i dagens samhälle där så många exponerar sig online på tusen olika sätt, vädrar sina åsikter och är allmänt störiga med sina inlägg så ja, då kanske man inte kan räkna med empati i alla lägen. Marknaden för känslor kan bli mättad, och ett sådant inlägg kan tyvärr ses som ett kraftigt fiskande efter empati och uppmärksamhet.