Kan man tappa känslor under 2 veckor?

Fattar hur du menar, men då har det väl inte att göra med att man skulle tappa känslor efter en liten diskussion? Utan att man bara inte orkar. Det var liksom inte ett stort bråk. Och om han nu kände att det inte funkade, tappar man bara känslor så där efter två år då?

Ja, inte orkade längre. Inte tappade känslor väl? Han har ju sagt att han aldrig var så kär i mig som gången då vi tidigare träffades. Hur kan känslor försvinna så? Då är det väl inte känslor. Skulle du kunna förklara vad du menar?

Förlåt men hur kan du veta det? Tycker det är lite konstigt att du verkar så bestämd med din åsikt. Han säger själv att han har varit otroligt kär i mig?

Det känns lite som att du tror att du är honom när du skriver? Fattar inte hur du kan vara så säker på allting? Visst att du kan säga som du tror men det här verkar vara extremt noggrant, som att det har hänt dig själv exakt det här?

Fattar, men nu var det ett gräl som knappt var ett gräl utan mer en diskussion. Vi har bråkat om värre saker innan. Om ett sådant litet bråk gör att man tappar alla känslor skulle det inte finnas några lyckliga par.

Men han säger ju själv att det inte fanns tvivel på hans känslor innan, utan att han tappat alla på 1 vecka? Enligt honom har han aldrig varit så kär i mig som när jag hälsade på honom bara en månad tidigare. Isåfall är det ju långdistansen han tvekar på och inte sina känslor.

Precis, men det som sades kan helt klart inte ha varit något som gjorde att jag ändrades som person eller som något som skulle ha varit oacceptabelt.

Kan jag bara fråga dig, när tror du då att han tappat sin känslor? På grund av långdistansen? Eller har han aldrig känt något för mig menar du? För han har verkligen varit otroligt kär i mig. Vi har varit tillsammans i två år. Sådant försvinner inte på en vecka. Man kommer till tuffa stunder då känslorna svalnar mer eller mindre, men får mig låter det otroligt konstigt att man bara tappar alla sina känslor sådär. Man kan vara bra på att låtsas, men inte så bra.

Det får du tänka om du vill:)

Till skillnad från dig tror jag dock fortfarande att han har känslor kvar. Jag förstår att du kan tro det men jag får nog lita lite på hur jag faktiskt har känt. Visst, han kanske inte är ?kär? i mig längre. Men jag tror faktiskt inte att han bara har tappat alla sina känslor sådär. Ingen av oss har ändrats dem senaste månaderna, så det finns ingen rimlig förklaring faktiskt förutom att långdistansen har varit jobbig. Jag tror absolut att den där kärhetskänslan kan försvinna när man knappt träffar varandra. Men jag tror inte på att känslor kan försvinna så lätt efter att ha känt så mycket för varandra under flera års tid.

Nej det är klart. Till skillnad från vad du tror så mår jag faktiskt bra, jag har inte haft kontakt med honom sedan han ringde utan han har faktiskt tagit kontakt med mig efter det. Jag tycker däremot att det var en bra sak att vi gjorde slut. Däremot håller jag inte med om det du säger, jag tror inte på att känslor kan slockna på det sättet. Och absolut att känslor inte följer logik, men att resonera om känslor på det sätt du gör låter för mig helt orimligt om jag ska vara ärlig. Känslor är inte något som bara kan slockna. Precis som med familjemedlemmar och vänner kommer känslor på något vis alltid finnas där.

Är 25, och jag antar att jag har varit med om de tidigare, men då handlar det om att man varit med varandra mycket och tröttnat på varandra och på så vis tappat känslor under en lång tid. Men du får också tänka att när det gäller det här förhållandet har det inte skett under lång tid utan endast ett par veckor. Känslor dör ju inte så snabbt. Han hade inte gråtit över att lämna mig ifall han inte haft några känslor senaste gången vi träffades vilket var en månad sedan.

Hej! Längesedan jag skrev nu. Hade ett långt samtal med honom i nästan 10 timmar. Han säger att han fortfarande bryr sig mycket om mig, saknar mig och tänker på mig så fort han är ensam, därför distraherar han sig själv med andra. Men anledningen till att han gjorde slut var att för att han inte kände samma pirr när vi träffades eller inte tänkte på mig hela tiden som han tidigare gjort. Tror det handlar om att andra saker i hans nya liv kändes viktigare och att allt det nya universitetslivet blev så kul, han fick en massa nya vänner och så vidare och kände då att jag inte var lika viktig längre. Dock sa han att det kändes otroligt jobbigt att tänka på mig med någon annan, och ifall han såg mig med en annan kille skulle han känna för att slå till den personen? Sedan pratade han också om att han såg hopp för oss i framtiden, men då måste jag förändra mitt tänk sa han. Vilket jag tycker är lite konstigt för jag har inte förändrats, visst vi ser väldigt olika på livet men det har vi ju alltid gjort. Sedan sa han att han ville vara vänner och så vidare och ifall jag ville kunde vi ha kontakt via telefon och så vidare. Han sa också att han fortfarande är väldigt attraherad av mig och föreslog att vi skulle vara kks när han kom tillbaka till hemstaden på loven?? Men att han inte heller visste att det var en bra idé då han trodde att det fanns en risk att känslorna kunde komma tillbaka. Trots att han ville ha telefonkontakt tyckte han också att det kändes svårt då han då också var rädd att få en massa känslor igen och att han skulle fylleringa mig och så vidare.

Telefonsamtalet slutade i princip med att han sa att han var lite osäker på ifall alla känslor var borta. Men dagen efter pratade vi igen och då var han plötsligt kall och sa att han absolut inte hade känslor, han känns ofta väldigt stolt och som att han vill ?vinna?.

Efter det blockerade jag honom iallafall på allt och kände att det var för det bästa.

Att vi pratade i 10 timmar trots att han hade plugg och så vidare får mig att tro (kanske fel.) och få lite hopp om hans känslor för mig. Och han beskrev att han blev så glad när han tänkte på mig och att han sa själv att han inte var över mig.

Jag träffade även hans bästa kompis och hon berättade att tjejer hade varit på honom men att han inte hade visat något alls för dom och sagt att det hade känts fel och att han hade tänkt på mig.

Vad är er generella tanke när ni läser det här? Finns det någon chans för oss i framtiden? Borde jag bara låta honom gå vidare och fokusera på mig själv? Tror ni att det funkar att bara vara vänner från min sida eller tror ni att jag kommer må riktigt piss av det? Tror ni han har lite känslor kvar?

Tack för svar!

En sak jag har tänkt på är bara att han haft de här planerna och tanken på livet under hela tiden vi varit tillsammans. Det får mig att känna mig väldigt utnyttjad, för han försökte liksom inte riktigt få det att fungera utan tänkte nog hela tiden på mig som en tillfällig partner att ha kul med medan jag tänkte på honom som en större betydelse. Hur kommer man över någon så? Är det ens någon idé att dejta någon i den här åldern om alla ändå bara tänker på en som något tillfälligt och ändå ger upp sådär. Visst, jag vet att han var väldigt kär i mig. Men samtidigt visade han typ aldrig att han tänkte på våran framtid och för honom var det typ lite självklart att vi skulle göra slut när det blev tal om långdistans 1 år innan han åkte.

Tack! Håller med, ska släppa honom nu och gå vidare.