Ni som arbetar med aborter, känner ni någonsin att det är jobbigt?

Jag kan tycka att de riktigt sena aborterna är jobbiga. Lever barnet så är det klart att man blir påverkad, konstigt vore det väl annars tänker jag. Har suttit och hållt åtskilliga foster i famnen under åren som jag jobbat med detta och ibland känns det i hjärtat.

Men jag låter det såklart aldrig någonsin gå ut över patienten. Försöker alltid göra det så bra som mögligt i situationen för både patienten och fostret.

Tack för ditt svar! fast tänker du fortfarande på de lilla liven du har hållit i famnen genom åren, vid sena aborterna, som ett foster? fast den ser ut som en människa? med huvud, armar, ben och allt. Borde det inte kallas för foster endast under tiden den befinner sig i kvinnans livmoder?
Eller kallas det för ett foster så länge det är oönskat och ett barn när det är önskat?
Försöker förstå.
Har det hänt att fostret/barnet varit vid liv efter aborten? hur hanterar ni dem?
Sånt här pratas det så tyst om i Sverige då du var den enda som var villig att svara så tänkte jag bara fråga på lite mera.. din åsikt är viktig! och dina känslor!

Tycker jag någonsin att det är jobbigt? JA
Har jag någonsin samvetskval? NEJ

Snyggt försök att vända frågan och låtsas som att detta inte är samma som den andra tråden. Men svaren kommer vara de samma.