När ni separerat pga att mannen ni levt med inte tagit ansvar. Hur har ni gjort med barnen?

Har ett barn på 2 år med en man. Han tar inget som helst ansvar. Nu ska vi separera. Typ. Har inte riktigt bestämt mig än, beror på hur vi ska göra med barnet. Känner mig totalt otrygg med att ha barnet hos honom.

Under dessa två år har han inte tagit något som helst ansvar. Han är borta mer än han är hemma och barnet har knappt någon trygghet till honom. Barnet springer efter mig, bankar bakom toadörren när jag duschar/är på toa, endast jag kan natta, endast jag kan trösta. De få minuter per dag han är med barnet leker han endast vilket oftast är kvällstid. Vildar igång barnet precis innan denne ska sova och suckar sedan över att barnet aldrig somnar...

Vaknar han på morgonen och jag låter barnet vara med honom för att dra mig en stund extra vaknar jag sedan till att barnet fortfarande går runt i nattblöja och inte ätit frukost. Pappan sitter med näsan i telefonen. Har barnet bajsat ropas det på mig. Har barnet vaknat efter sin tupplur på dagen ropas det på mig. Han tar inget som helst ansvar.

Han struntar i om barnet river ut kylskåp, städskrubb eller liknande och orkar inte ens gå och kolla så hen inte fått tag på något farligt.

Ni som separerat pga dessa omständigheter, hur har ni gjort med barnet? I vårt fall så vill pappan ha barnet varannan vecka och köper inte resonemanget att det blir alldeles för lång tid hos vardera förälder...

Tror såklart han skulle bli tvungen att ta mer ansvar om han själv hade barnet. Men tror det skulle vara på en basal nivå. Pyjamas hela dagen. En macka till frukost. Dra på några stumpor till pyjamasen om de ska iväg etc. Inget energi skulle läggas på uppfostran. Jag har stått för ALLA inköp hittills. Han har inte lagt en krona på kläder, barnvagn, bilstol, bebisutrustning etc och så kommer det förmodligen förbi, men att han ändå vill ha halva barnbidraget.

Ett sånt litet barn bör inte bo växelvist. Därmed inte sagt att barnet måste bo hos dig, han kan ju försöka kriga för att få boendet.

Ring familjeenheten (eller vart man nu vänder sig) och rådfråga.

Jahapp Hade jag ingen aning om. Det jag hört är att t.o.m. tre år så bör barnet inte flytta fram och tillbaka.

Så MÅSTE det inte alls ha varit, vilket TS också skriver. Har själv sett mängder av män som innan barn är hyfsat jämställda vad gäller hushållsarbete men under kvinnans föräldraledighet ramlar in i någon form av jättebebis-syndrom och tror att hushållsservice ingår i mamma-rollen. Plus att det innan barn inte alls är lika påtagligt vad som behövs. Finns ingen mat hemma kan man lösa det på fem minuter innan middag, inga rena kläder kan man också lösa. Det är dock betydligt svårare (för att inte säga ogörbart) med småbarn. Samt att stöket i hemmet är minimalt utan barn. Allt detta ändras med barn men förvånansvärt många män vägrar göra den skiftningen av livsstil.

att inte byta blöja eller ge frukost är inte raketforskning, men hennes man klarar ju inte ens av det??

Nej såklart. Det är väl inte hela världen. Men att genomgående varje dag äta mat från Burger King eller Donken eller helfabrikat hemma anser inte jag vara ett ok föräldraskap. Att varje dag få gå runt i pyjamas för att man inte orkar klä på medans man själv står och fixar sig med dusch, frisyr och parfym 1,5 timme tycker jag inte heller är ok.

Man kan slappa till ibland absolut. Men att försumma sitt barn är inte ok. Ett litet barn behöver också mycket känslomässig bekräftelse, hjälp och stöd. Att alltid sitta insnöad i mobilen och inte uppmärksamma när barnet kallar på en är inte heller ok. Har en gång stått utanför ytterdörren i 5 minuter medans barnet skrek då jag skulle iväg till affären, bara för att se om han går och tröstar barnet. Efter fem minuter fick jag nog. Gick in, klädde på barnet och tog denne med mig.