Barnen känner sig oönskade!

När du har kidsen är det ditt ansvar att de kommer till och från skolan, deras fritidsaktiviteter, läxor, och allt annat som rör dem. Visst är det kul om pappan vill vara den som ställer upp och tar vid när du är sjuk, men det är absolut inget han är skyldig att ställa upp på. Jag skulle nog gå så långt att kalla det utpressning, att hota honom med att hålla barnen hemma när han inte vill dansa efter din pipa.

@ alla

Alltså, visst är man 100% förälder, men nej, på den andre förälderns vecka så är det denna föräldern som har ansvaret. Precis som du inte går hem till denne och lagar mat, diskar, tvättar, läser läxor, packar skolväskan etc. VILL båda att detta (och andra grejer) ska ske  så är väl allt frid och fröjd, men det är verkligen inte något som man kan förvänta sig. Speciellt när man lägger fram önskan om hjälp som utpressning.

Eh, din ståndpunkt är också en åsikt och inte ett fakta.

Det må vara möjligt i din krets att man hämtat/lämnar på den andres vecka, går hem till varandra och lagar mat, nattar osv, det vet jag ingenting om. Jag har aldrig hört talas om något liknande när båda vuxna gått vidare och skaffat nya partners.

Och nej, det är inte vad barnen tycker som gäller, för om en förälder inte vill/kan så kan varken barnen eller den andre föräldern tvinga fram något.

är solklar utpressning i min åsikt. Ja, åsikt!

Uppdatering från mig:

Efter att ha försökt lösa situationen bad jag tillslut familjerätten om hjälp. Barnens pappa var på dessa möten väldigt tillmötesgående och sa sig vilja vara med barnen så mycket som möjligt och gärna ta dem lite extra för att avlasta mig.

Tyvärr var det inget som sedan hände.

Barnen började signalera om ännu större vantrivsel hos sin pappa. Och berättade om hur de fick höra av både honom och hans nya hur dumma och elaka de är. Att de bara ska hålls sig undan, hålla käften och att de bara är i vägen.

Tillslut vägrade de alls gå dit.

Vid nytt samtal med familjerätten påtalade jag detta och föreslog ensam vårdnad som en lösning. Det borde jag aldrig gjort. Resultatet blev att barnens pappa ansåg sig kränkt och illa behandlad av mig och vände sin familj + gemensamma vänner mot mig. Familjerätten gick på hans linje och försvarade beteendet mot barnen med att som pappa är det ofta en större utmaning att ta hand om barn och att stress tex på jobbet kan göra att man inte har det tålamod man borde med sina barn, men rätten att ha dem kvarstår.

För att det ska fungera har jag nu noll kontakt med barnens pappa. Min vecka sköter jag allt och informerar inte honom längre om något (enligt hans önskan). Samma gäller hans veckor. Men det känns hemskt att veta att barnen vantrivs och jag inte kan/får finnas där för dem. Att hans rätt till sina barn går före deras rätt till en trygg och varm hemmiljö.