Det är jag som ligger med din man och jag älskar att plocka russinen ur din kaka!

Jag har själv varit med upptagna män och har inte haft dåligt samvete för det. Jag är dock totalt förundrad över din anledning till brist på dåligt samvete. För att kvinnorna inte kan behaga sina män? På riktigt?

En av de upptagna männen jag varit med skulle bara kunna beskrivas som kåt under dygnets alla timmar. Om han så fick helt uttömmande och tillfredsställande sex 23 timmar om dygnet så nog skulle han ändå tacksamt ta emot ett nytt äventyr under den 24de timmen. Skulle det då vara hans partners fel som inte tillfredsställer honom?

Jag har helt enkelt inte haft dåligt samvete för att det är inte jag som bedrar och ljuger för den parter jag valt att vara ärlig mot. Medan den upptagna mannen i fråga valt att dölja allt för sin parter så har jag istället haft sex med honom både med och utan min egen partner. Har det hänt utan min partner så har jag sedan informerat min partner.

Jag har även tabbat mig en gång och åkte raka vägen hem och var ärlig med min partner. För jag värdesätter de löften jag gett till de jag älskar, även om jag också är människa och kan göra misstag.

Skulle jag se det som att det är kvinnans fel om min partner var otrogen mot mig? Aldrig. Vem är hon? Varför har hon någon skyldighet mot mig? Min partner är den som har skyldighet mot mig.

Din inställning är för mig ett kvinnohat. Som om mannen inte är den som gör fel i situationen?

Absolut, var du en älskarinna och njut av ditt liv. Men snälla, bred inte på mer hat och svartsjuka kvinnor emellan. Vi är bättre tillsammans.

I mitt tycke kan man vara både medsyster och inte beskylla varandra, och samtidigt ha sex med en man där ömsesidig attraktion finns. Hon äger inte honom. Han är inte hennes att bestämma över. Däremot kan man ha åsikter om hans karaktär och om han verkligen är en vettig människa att ha sex med om han inte är stark nog att stå för den han är och vara ärlig, men det är en annan diskussion.

Jag förstår din åsikt och orsaken bakom den. Att vi bär ett ansvar att inte medvetet såra en annan människa som råkar stå i vägen för vår njutning. Att man skulle vara svag för att man inte bara låter bli. Men det finns mycket som vi borde låta bli med för att undvika att andra människor kommer i kläm. Frågan är var man själv drar den gränsen och jag drar helt enkelt gränsen vid att ansvara för lyckan hos de jag själv älskar och har gett löften till.

För låt oss ta en titt på den kvinna som mannen i fråga "tillhör". Hon träffade honom genom att vara otrogen mot sin tidigare man. Är det då rätt att hon själv blir utsatt för detsamma som hon utsatt sin före detta för? Inte? Hon var även hånfull mot sin före detta och nöjd över att hon fått så gott som allt av värde när de gick isär. Är hon fortfarande värd att jag ska ha hennes bästa i åtanke när jag lever mitt liv? Jasså? Men om jag säger att hon och nuvarande mannen hade sex i hennes och hennes dåvarandes säng medan denne var iväg och hjälpte en vän till henne? Är hon fortfarande värd min respekt?

Jag ser inte allt i svart eller vitt, när hela människan som koncept är en gråzon. Barn får över lag dispens eftersom jag inte anser dem färdigutvecklade och förmögna att ta fullt ansvar för sin egen lycka och sina handlingar. Men andra vuxna människor tänker jag inte skydda till varje pris eftersom jag inte vet om de "förtjänar"att jag ska göra avkall på saker i mitt liv för deras skull.