Vi som är 30+ och försöker med vårt första barn
Hej alla!
Nu platsar jag kanske inte helt hör då jag faktiskt lyckats att bli gravid och redan är i v. 18+3, men vill ändå dela med mig av min historia för att kanske ge lite hopp till er som tycker det går trögt att bli gravida.
Jag är 36 år och min man är 44. Vi har varit tillsammans i snart 12 år och har från början tänkt att vi aldrig vill ha barn. De senaste åren har vi dock börjat prata om det mer och med och i april 2019 slutade jag med mina p-piller. Detta var strax innan jag fyllde 35 år.
I maj i år hade min man och jag hade försökt bli gravida i ett år så vi bestämde oss för att göra en fertilitetsutredning. Sista besöket i utredningen var 1/6 (direkt efter avslutad mens) där läkaren konstaterade att jag verkar ha blockerade äggledare och det troligtvis är därför jag inte blivit gravid. Vi bestämde oss direkt för IVF! Då det är lång väntetid genom landstinget så bestämde vi oss för att göra det privat. Första läkarbesöket för att planera IVF bokades in till 24/6.
Någon vecka efter sista undersökningen på kliniken där vi gjorde utredningen började jag bli allt tröttare om dagarna. Jag var säker på att något var fel och var till och med och tog blodprover för att kolla mina järnvärden. Men allt såg bra ut.
Min nästa mens var beräknad till 17/6 och då hade min bröst varit superömma i flera dagar! De kan ju vara lite spända innan mens men de var ovanligt ömma. 20/6 hade min mens fortfarande inte kommit och jag trodde seriöst att något var fel. Jag googlade till och med efter tecken på klimakteriet. Att plötsligt mensen uteblev var ju inte bra alls för mig som skulle genomgå en IVF. Jag behövde ju ha ägglossning! Samtidigt kollade jag närmare på symptom på graviditet och insåg att jag checkade alla boxar. Jag sa skämtsamt till min man att hade jag inte vetat att jag inte kan bli gravid hade jag ju trott att jag var det! Då kom jag på att jag hade ett graviditetstest liggande... Och det visade PLUS!!! Whaaaat?!
Total förvirring... Glad men extremt skeptisk! Det kan ju liksom inte stämma!
Dagen efter åkte jag och köpte två test till som också visade plus. Så det var bara att ringa och avboka IVF!
Men det blir ännu konstigare... Vi bestämde oss för att göra ett tidigt ultraljud i vecka 9+0 för att se om det verkligen fanns något där. Och ja visst, där fanns ett litet hjärta som slog! Dessutom fick jag veta att jag var minst två veckor längre än jag själv beräknat från senaste mens. Det betyder att jag redan var gravid vid tiden av fertilitetsutredningen. Mensen jag hade i slutet av maj var inte en riktig mens även om den yttrade sig precis som det.
Efter det har jag gjort ytterligare ett ultraljud och min beräknade förlossningsdag har flyttats från 24/2 (enligt vad jag trodde från min senaste mens) till 6/2.
Så ge inte upp, det kan ta tid! Och är man orolig att något är fel och man har försökt länge så kan man göra en utredning. Tror vi betalade ca 2000-2500 kr totalt för hela utredningen.
Man har ju hört om folk som blir gravida när de har försökt länge och till slut ger upp eller bestämmer sig för att adoptera.. Man släpper väl all stress kring att försöka bli gravid.
Vilken chock du måste fått när du fick det där plusset!