Såklart dröjde det bara en halvtimme efter jag skrev senaste inlägget till att saker började gå snett.
En störtblödning som fyllde en mindre förlossningsbinda innan jag hann springa från soffan till badrummet. Tog tid innan det slutade blöda men tillslut så. Sen kom en till blödning senare på kvällen som slutade snabbare men bara en halvtimme senare kom en till massiv som inte slutade. Blev att ringa till akuten och ta taxi in. Blev omhändertagen omgående när jag kom dit, de tog lite tester, kopplade upp mig på dropp. Läkare konstaterade rester från fosterhinnan och gav mig cytotec och nån medicin för att minska blödningen. Inget av dom fungerade så under natten blev det akut upp på operation och skrapning.
Det va en hemsk upplevelse alltihop. Dels att på akuten bli stucken av massa olika personer för att sätta en infart utan att någon lyckades. Tillslut lyckades en narkossköterska på andra försöket. Sen en bm som inte verkade ha koll på hur man vägde en förlossningsbinda så de höll på att missa hur mycket jag verkligen blödde (tack och lov va det en uska som hade koll och lärde upp bm). Sen på operation bestämde narkosläkaren att spinal va bättre än sövning och då brast det och jag bröt ihop totalt när han stack mig. Fy i helvete va ont det gjorde. En narkossköterska lyckades lugna mig och höll mig i handen hela tiden.
Fick en blodtransfusion på uppvaket sen medans jag väntade på att kunna röra mina ben igen. Efter det fick jag åka tillbaka till förlossningen.. Så mycket känslor i kroppen och ångest över att vara ifrån min nya lilla bebis. Ångesten över att om blödningen börjat senare på natten att jag kanske inte skulle ha vaknat igen och lämnat man och två barn med ett blodbad istället. Kommer nog ta lite tid att bearbeta detta tror jag.. Blev visst långt detta.
Min så gott som perfekta förlossning och att jag fått må så bra efteråt också bara vände och blev pannkaka av alltihop :(