Någon mer som har bebisverkstad nu

Anonym (Lillskrutten) skrev 2021-04-24 19:27:26 följande:

Det låter liknande min verkligen. Men vad sorgligt att behöva se sin man gråta för första gången samtidigt som det måste varit tröstande att inte vara den enda ledsna. Ja det är nog väldigt stor skillnad, männen från oss som faktiskt är dom som förlorar barnet i magen. Håller med om att man bara vill vara ledsen ibland och inte tröstad!

Åh vad bra att du har folk runtomkring dig som ändå får dig att må bra! Ta det i den takt som känns bra för dig

Jag förstår att du blev besviken, särskilt om du läst om ett sätt som du trodde var standard. Kan din man kanske ta tag i det här att ringa och kolla upp om det går att ändra sig? Eller om ni ändå kan få besked när askan spridits, underligt att de inte har det som standard på det sjukhuset. Fullt förståligt att man vill ha den informationen!

Precis så känner jag, visst några månader eller ett halvår (förhoppningsvis inte mer än det!) är inte alls lång tid! Men när man räknat med så tätt och drömmen besannades och sen togs den ifrån en  Hade då hellre gått samma tid utan att bli gravid och att det helt enkelt fick ta lång tid, nu hann jag komma så långt i mitt huvud och var överlycklig och sen så försvann det... Man växer med varje erfarenhet och man får tänka att det finns en mening med allt som sker 

Tyckte att det va rätt skönt att han också kunde gråta. Det fick mig att känna mig mindre ensam med sorgen då. Eftersom jag själv är en "gråtare" när något hemskt inträffat kändes det skönt att jag kunde spegla mina känslor i honom. Tycker det är svårare att veta hur någon annan känner när deras uttryck är annorlunda än mina egna. Nästan jobbigare sen när han va "klar" och jag fortfarande va/är trasig och inte ser samma i honom. Även om det såklart är superskönt att han istället har mer ork då att ta hand om hem, barn och mig då. 

När det gäller till det om män och missfall så har ju märkt på min att han blir ledsen och efter första missfallet så blev han inte lika taktil längre. Eller alltså innan så klappade han på magen å va glad. När vi blev gravida igen så gjorde han sällan det. Lite som att skydda sig själv gissar jag.

Och klart som tusan att man blir sjukt orolig och nojjig efter att man fått ett mf, speciellt så sent. Jag kommer berätta för min direkt när/om jag blir gravid nästa gång. Mest för att jag kommer bli så nere om det sker något igen och då kommer jag behöva hans stöd. Och jag kommer vara supernojjig fram till bf skulle jag gissa och säkert bete mig konstigt redan från start och då behöver han veta varför jag är som jag är och få bryta ihop en å annan gång hos honom. 

Håller tummarna för dig/er att det tar sig direkt :) 

alltså fy fan vilken hemsk känsla när man tror att man ska förlora sitt barn.

Vår knodd hemma va lite kinkig igår och fick lite snuva på kvällen men inte värre än att hon somnade och vaknade några gånger (som hon gjort alla nätter senaste veckan). Maken tog nattskiftet och sov med henne i gästsängen eftersom hon inte ville sova utan någon brevid sig. 

Plötsligt vid 3:30 vaknar jag av att min man med panik i rösten säger att han inte vet vad som händer och har dottern i famnen å springer ut i badrummet. Jag rusar upp å kollar och hon har kräkts och är väck å verkar ha svårt att andas.

Ringer 3:35 till 112 och 15 minuter senare är ambulanspersonalen på plats. Längre 15 minuter har jag nog aldrig varit med om. Hon krampade och det blev värre. I luren sa de att de trodde det kunde va feberkramper och varm va hon så att hon fick en sup alvedon innan ambulansen kom.

Pga jäkla covidhelvetet är det bara en som får vara med henne på sjukhuset och hennes pappa verkade mest skärrad så jag tyckte det va bättre att han åkte med dom då. 

Känner att jag har precis förlorat en skrutt, jag klarar inte att bli av med henne också. Förmodligen är det feberkramper men det varade så länge och att det bara va ena sidan som krampade. Nu sover hon gott iaf och är i goda händer. De ska utesluta hjärninflammation och förhoppningsvis får jag träffa henne snart igen men fy fan alltså va hjälplös man är. Och hur ska jag någonsin kunna somna utan henne i samma rum som en själv. Om detta hade hänt när hon sovit själv med oss i annat rum? Hur hade det gått då?? 

Tillråga på allt så har vi tid på sjukhuset för att få obduktionsuppgifter och uppföljningsplan idag vid 10:30. Skulle dit för två veckor sen men så va läkaren sjuk så det blev framflyttat till idag. Det går troll i det där besöket.

Hon mår mycket bättre! De lyckades kolla EEG redan i tisdags så vid 16 fick jag köra hem med dom båda på permision (igår lunch blev hon utskriven). Då hade jag hängt utanför sjukhuset från 10:45 i princip med ett undantag för lunch för att lämna kläder och lite böcker till dom. Men hon blev skogstokig så fort pappa försökte lägga henne i sängen så han kom inte därifrån och det va svårt att få nån i personalen att komma och hämta grejerna heller. Tillslut så fick jag veta när jag ringde iaf att de skulle å komma hem. 

De kollade massa grejer och kunde utesluta livshotande saker. Så allt tyder på att det va svåra feberkramper. Det är tydligen ovanligt (tack och lov) att de varar så länge som de gjorde för henne och att det mest va ena sidan av kroppen. Tog över 40 minuter innan kramperna släppte och då hade hon fått flera doser kramplösande mediciner. Nä fy tusan va hemskt det va. Tog några timmar innan hon vaknade. Nu är är hon lite trött och hostig men ingen feber idag och mycket gladare och spralligare. Vi ska få uppföljning på BUM om några månader just för att det va avvikande för hur feberkramper brukar uppföra sig så känns bra att de följer upp.

För en stund sen lyckades vi lägga henne i hennes egna säng och hon somnade! Hon har varit rädd för att somna sen hon kom till sjukhuset. Så hon är märkbart traumatiserad av att vakna upp där med massa nålar och slangar i sig. Men vilken lycka, jag blir så glad att jag börjar gråta av så enkla grejer nu. Som att hon kan gå igen (det kunde hon inte i tisdags mer än nått steg och föll ihop sen), att hon äter själv, att hon kan leka själv utan att hon kräver att sitta i famnen konstant och nu att hon somnar i sin egen säng. 

Oj vilka noveller jag skriver nuförtiden! 

svarade visst på det mesta ovanför men ja kuratorn hade jag inget mer inbokat med men fick hjälp att kontakta henne igen så jag fick en tid på måndag. 

Hitills har någon av oss sovit med henne i hennes rum men det är också för att hon inte sover alls annars utan skriker och gråter i panik tills hon knappt orkar skrika längre :( Fått gå många barnvagnspromenader med henne för att hon ska somna och sova nått så motion får jag gott om nu! Hennes pappa har fått hennes förkylning så han är lite under isen han också så det är skönt att jag fick min sjukskrivning förlängd veckan ut.

Fick svar på vad som drabbat vår son också.

Body stalk limb syndrome hette det visst och fick bekräftat att inget jag gjort kunde påverka det och att bebisar med det sällan klarar sig graviditeten ut. och skulle han överlevt så länge så hade han fått en kort och väldigt smärtsamt liv. Det är den allvarligaste varianten av bukväggdefekt som finns fick jag veta. Det blev ett bra avslut på det. Känns väldigt skönt att få bekräftat att vi tog rätt beslut att avbryta och att få höra från någon i vit rock att det inte va något jag gjorde som kunde ha påverkat att det blev så. 

Men måste ni göra uppehåll efter vaccinationen? Vad är det som säger det? Menar inte att det är fel att göra det men är mer nyfiken på vad det finns för belägg :) och när ska spruta nr 2 tas? Går det inte att flytta fram det till framtiden om det skulle ta sig? Förlåt om jag ifrågasätter men är nyfiken :)

Och med jobb, Grymt att du sagt upp dig. Grattis! Jag hade likadant för några år sen. Min kille hade nog gjort slut om jag inte hade sagt upp mig. Jag blev så otroligt bitter på jobbet och tillvaron över huvud taget och det gick ju ut över relationen också när jag va grinig, sur och gnällig på i princip allt hela tiden tillslut. Jag började plugga istället. Det bästa jag gjort!