Någon mer som har bebisverkstad nu

Idag va vi inne och fick provsvaren. De visade inget avvikande vilket känns rätt jobbigt men nu har vi iaf svar på det.

Ultraljudet idag bekräftade mindre fostervatten och visade även på att njurbäckenet va vidgat och att det börjat samlas vätska kring hjärtat. Lårbenet mötte till v 15+6 medan huvudet mätte till 14+4. Båda är i minsta laget för var jag borde befinna mig.

Med det vi vet så tog vi ett beslut idag. Det värsta beslutet jag varit tvungen att fatta i mitt liv men känns skönt att ha tagit det nu. På måndag ska jag in och ta första tabletten för att avbryta graviditeten. Sen blir det igångsättning på onsdag nästa vecka. Känns som en evighet samtidigt som jag inte vill släppa vår lilla pojke ifrån mig. Även om det som sagt känns skönt att beslutet är taget och vi får möjlighet att börja sörja på riktigt och gå vidare.

Jag skulle få ett återbesök om 5-6 veckor till någon av de två läkare jag träffat de senaste för att gå igenom provsvar från obduktion och lägga upp en plan för när och om jag blir gravid igen. Känns skönt ändå att få en plan för som jag kommer oroa mig nästa graviditet. Kommer inte kunna slappna av tror jag.

De har tagit väl hand om oss och väldigt måna om att vi ska få ställa alla frågor och inga frågor är dumma. Att allt sker på våra villkor och ingen stress med att fatta några beslut och vad vi än hade bestämt hade de hjälpt oss bäst de kunnat oavsett om vi ville avbryta eller se vad naturen gör med vad vi blivit tilldelade.

Men Glenn ska få hamna i en minneslund med andra bebisar snart. Och vi ska få gå vidare...

Är helt förkrossad men det hade bara blivit jobbigare att skjuta på beslutet.

Kommer nog ligga lite lågt här ett tag men kommer kanske tillbaka snart med nya krafter. Förhoppningsvis kan jag få hjälp från gravidförsäkringen med krishantering.

Tack för allt stöd ni gett mig <3

Tack 

Sov knappt nått i natt, tidig morgon och en otroligt tuff dag. Skönt nog så skötte kroppen det bra så behövde bara två doser innan det kom igång ordentligt. 

Alla på avdelningen va så himla gulliga och gjorde allt för oss för att vi skulle känna oss så bekväma och välkomna som möjligt, bara det gjorde att jag grät. Och ja det har varit som en bergodalbana under dagen med många tårar och även lite skratt (mest när vi pratade om vår dotter där hemma som va med mormor å morfar). Vi fick sett vår lilla pojke, han va så fin. De frågade om vi ville se hela honom för inälvorna va på utsidan av kroppen, saknades hud från strax under revbenen och ner till rumpan. Jag visste att jag ville men va osäker på om min man ville som inte va i rummet precis just då när jag frågade om vi kunde få se honom. Så de la honom i en korg och täckte över honom så vi kunde välja att bara se överkroppen eller hela. Jag tog lite foton så hjälpte personalen till att ta hand och fotavtryck sen. 

Nu ska vi "bara" vänta på obduktionsrapport så får vi svar på det i samband med återbesöket på ultraljudsavdelningen. 

Varit en hemsk dag men allt gick ändå över förväntad och känner mig lite lättad att det är över nu. Men kommer nog ta tid att ta sig förbi detta. Hur tog du dig igenom alla känslor? 

Gjorde missen att skriva i en tråd här och delade med mig om vad som hänt oss för att ts kanske skulle känna sig mindre ensam i sin upplevelse. Blev påhoppad av en annan i tråden att jag va okänslig som mördat mitt barn pga en simpel missbildning. Och shit va det knäckte mig... förstörde kvällen igår och idag är jag bara så skör. Andra hoppade in och försvarade och anmälde kommentaren tror jag för nu är den borta. Kändes skönt att få hjälp från andra men skadan va redan skedd. Ett beslut som jag själv tvivlar på emellanåt trots att jag intellektuellt vet att det va rätt så känslomässigt krockar det.

Känner mig bara så nere just nu... va tvungen att få ur mig detta och visste inte vart jag skulle vända mig. Sa inget till min sambo om inlägget, han hade bara tyckt det va dumt att skriva om det tror jag. Även om han stöttar mig i allt så känns det som han redan gått vidare rätt mycke men jag kan inte och just dom orden personen skrev igår va som en käftsmäll och sen en kniv i bröstet.

Tack för alla stöttande ord jag fått härifrån. Blir glad av att läsa här när ni äntligen får plus och när det går bra för er, speciellt er som varit med om tuffa händelser tidigare. <3

För mig är du fortfarande anonym, bortsett från att jag tror jag känner igen signaturen också likt? 

För oss va det också ultraljudet som va det betydande då det inte fanns några kromosomförändringar. så bara prover hade inte visat något :( 
kommer man någonsin komma över det? Jag kan prata med min sambo om det men han har liksom redan gått vidare på sitt sätt så det känns som att jag bara ältar och står kvar å stampar. Han kramar om mig och låter mig vara ledsen utan att ifrågasätta eller försöka få det till att allt kommer bli bra och det är jätteskönt. men jag tycker det är skönt att kunna vädra tankar hos någon utomstående som inte är insatt. Alla hanterar ju sin sorg olika och vad som funkar bäst för en själv. Jag kan få ur mig orden på ett annat sätt med någon som inte är emotionellt involverad. Kan skriva med mina vänner på messenger eller liknande men det känns som att jag blir den som får trösta dom i slutändan. plus att jag håller kvar i kuratorn just nu för att när jag börjar jobba nästa vecka är jag osäker på hur jag kommer kunna hantera all ångest. Om hon kanske kan hjälpa mig med sjukskrivning eller iaf hänvisa mig till någon involverad i min situation. 

Lyckades du jobba efter det som hände dig? Jag börjar känna att jag har svårt att hantera vardagen. Fram till igår kväll gick det ändå okej men efter ett slag i en annan tråd så har jag känt att jag åkte djupt ner i det svarta hålet. Detsamma till dig, är så ledsen att fler upplevt samma sak :( Ingen borde behöva göra det 

hopeforaplusa skrev 2021-03-23 14:55:35 följande:

Åh fy vad hemskt. Du ska inte ens behöva förklara ditt val och ditt beslut. Du gör det som är bäst för er. Det är så hemskt att det finns sådana troll med pekpinnar hit och dit som tror sig veta bäst. Kom ihåg att det val ni har gjort tillsammans är ett val ni tänkt över och som i slutändan var bäst för både er och eran bebis, annars hade ni inte gjort det. Låt verkligen inte en människa som dessutom skriver anonymt bakom en skärm att få dig att må dåligt över ditt beslut. Jag förstår att det är svårt men dom vet ingenting och har dessutom ingenting att säga till om.

Tusen kramar till dig. Kom ihåg att du är en stark, grym och en fantastisk mamma!

Jag vet innerst inne allt sånt men just nu svårt att få det att gå in. Vår lilla bebis hade med största sannolikhet inte överlevt tiden ut och hade fått gå igenom smärtsamma operationer som kanske ändå inte hade blivit bra om han mot alla odds hade klarat sig så långt med underutvecklade lungor och allt annat som byggde på för varje ultraljud. Men det finns ändå ett litet tvivel inom mig om att allt kanske hade gått bra ändå tillslut. Ett beslut jag inte önskar någon att behöva ta. 
Tack  ska försöka påminna mig själv det. 

BIM-listan

9/12 4a (PLUS)

20/12 babymama (PLUS)

21/12 Håller tummarna (PLUS)

15/3 Hopeforaplus (PLUS)

12/4 Första

7/4 Litehopplöst

9/5 Lillskrutten

16/5 Babymakeing

?? Minitvåan (utebliven mens)

?? Barnlängtan2021 (missfall)

Anonym (Lillskrutten) skrev 2021-04-22 15:20:54 följande:

Hej alla fina tjejer

Tråkigt att komma in och se att tråden dött av lite sen jag skrev här senast. Förväntade mig att komma in och ha flera hundra inlägg att läsa ikapp haha. Hoppas vi kan skaka lite mer liv i den här tråden igen! 

STORT grattis till hopeforaplus, underbart med plus! Vilken dröm med tvillingar, det tycker jag vore så mysigt att få, tänk vilket band dom kommer ha!

Skönt att se att ingen mer har fått missfall, det glädjer mig  Hur mår Babymakeing, har du varit på återbesök än? Och barnlängtan2021, hur gick det med andra vul?

Litehopplöst hur går det med ivf-behandlingarna? Såg att du fick mensen nyligen, det var tråkigt  Hur många försök brukar det i snitt ta innan det går? 

4a hur har det gått med sammandragningarna, vilken vecka är du i nu? Du hade inte så under dina förra graviditeter?

Hej!
skönt att du får igång tråden igen. Jag har inte så mycket ork att skriva och dra igång nått här men läser gärna :)

Jag är sjukskriven, skulle börjat jobba nu i april men kände att det inte va läge. Gick till jobbet en gång, grinade 3 gånger på 5 h och va helt slut efteråt när jag kom hem. Sover dåligt på nätterna, tar lång tid att somna och sen är det massa obehagliga stressande drömmar.. men det börjar bli lite bättre men två steg fram och ett bak. Känns så fjantigt på ett sätt att vara hemma för utåt så ser det ju inte ut att vara något galet och jag kan vara glad. Bara att när jag umgåts med någon i ett par tre timmar så får jag sån huvudvärk och blir så trött så det är bara att gå å lägga sig sen. Tappar ord emellanåt och får svårt att prata nästan som man fått en stroke. lite obehagligt men hör till depressionen sa kuratorn. 

Skulle på återbesök i onsdags :( En rikrigt djävulsk natt så fick sovit lite längre på morgonen. Så när jag vaknade 30 minuter innan vi behövde åka hemifrån (9:30) märker jag att jag fått sms en stund tidigare att läkaren är sjuk och det blev ombokat. Får vänta till 4/5 nu :( Så väntat 5 veckor på denna tiden och ska nu behöva vänta 2 till. Blir som att man aldrig får något avslut... 

Fick veta i veckan också att det kan ta upp till 6 månader innan hans aska sprids i minneslunden och vi får ingen information om när det har hänt. Blev så himla besviken. Tycker att de kunde ha anständigheten att meddela iaf. Hade jag vetat det innan så hade jag valt att hantera begravning på ett annat sätt men där och då orkade man inte tänka på alla frågor man behövde veta att man skulle fråga.

Ja så med den novellen tar jag helg igen.

Förstår dig med att det är tufft när man träffar någon som i ert fall att ni sett fram emot att berätta för dom.  Eller alla konton man följt på istagram eller all reklam man får upp på fb om barnkläder och babygrejer. Hur e det nu? Känns det okej med nya försök?

Anonym (Lillskrutten) skrev 2021-04-23 19:11:38 följande:

Bra att du får vara hemma sjukskriven, det behövs verkligen efter ett sånt beslut och vad ni gått igenom.  Hur mår din partner?

Ja det hör nog till tyvärr. Känns det bra att umgås med folk då, får du nån energi och glädje eller känns det mest bara betungande?

Åh nej! När ni äntligen skulle få komma på återbesök och få känna ett ordentligt avslut så blir det uppskjutet. Hoppas tiden går snabbt nu, men tycker också att skjuta på en sån tid två veckor känns tufft, kunde dom inte klämma in er lite tidigare eller till en annan läkare...

Hur kommer det sig att ni inte får besked om det? Det vill man såklart veta och kanske även närvara! Varför får man inte det... Går det att ändra ert val nu om det ändå kan ta upp till 6 månader tills hans aska sprids? 

Usch ja, jobbigt till och från! Ja det känns okej men jag sörjer fortfarande alla drömmer och planer som försvann med missfallet. Kan verkligen inte låta bli att räkna veckor fortfarande fastän det bara gör mig mer ledsen, så dumt. Nåväl, tänka framåt var det.

Han mår okej, jag har aldrig sett honom gråta innan allt detta men han är bra på att tänka logiskt, lite som din kanske? Och han fick väl avslut långt innan mig i tanken. Det är ju lättare för dom på nått sätt ändå som inte bär på det och blir påminda om magen man skulle haft eller bubblet man gick å kände efter, illamåendet som inte finns där längre som man gladerligen skulle haft nu osv. Men han tar hand om mig bra och finns där å stöttar. Skänns skönt att han låter mig vara ledsen när jag är det och inte försöker trösta att allt kommer bli bra, för det hjälper mig inte just nu för just nu är det inte bra. 

Det är lite olika, jag känner att jag behöver träffa folk för att få in lite roligt och försöka tänka på annat, annat grottar jag bara ner mig mer. Sålänge ingen pratar om vad som hänt så håller jag ihop men umgås jag för länge med någon som inte är maken eller dottern så blir jag så galet trött och får sån sprängande huvudvärk efter några timmar. Som att kroppen är på spänn och inte orkar ta in mer intryck. 

Verkar vara olika på olika sjukhus och på vårt lämnar de helt enkelt inte besked när man valt en "generell" vad tusan det nu hette. Men då när sjukhuset får ta hand om kroppen iaf. :( Det va det ingen som sa nått om. Det enda vi fick veta, va att han skulle kremeras och spridas i en minneslund på en viss kyrkogård. När jag läst om andra i liknande situationer har de fått brev när askan spridits så jag trodde det va någon standard men så va det inte. Och är han redan kremerad så kan hans aska potentiellt vara uppblandad med andras och då blir det svårt att ändra något. Tänkte jag skulle frågat i onsdags men nu orkar jag inte ta itu med det. Blev bara väldigt besviken och nere när jag fick beskedet. 

Helt naturligt att sörja det man sett fram emot som togs ifrån en  Kommer på mig själv med att klappa på magen emellanåt och tänka att han skulle varit där nu. Vi skulle ha passerat rul och ha beställt barnvagnen. Köpt böcker för att förklara för storasyster vad som händer och ja allt sånt. Ville också som ni ha tätt med och nu kommer det bli över 2 år emellandom istället för drygt 1,5 år. Ett halvår är inte lång tid i det stora hela men ja.. sånt man va inställd på och önskade och trodde man skulle få. Lite som att vara 6 år, få veta att man ska få en stooor smarrig glass, stå i glasskön en evighet för att få veta att glassen är slut och det inte kommer mer förräns nästa säsong. kanske inte men ja..