Flytta ihop - i hans och exfruns hus

Separerade för drygt 3 år sedan från pappan till mina barn. De är tonåringar, men min yngsta var då bara 13.

Kommunicerade rakt och tydligt med dem att både jag och deras pappa skulle flytta från vårt gemensamma hem, och därmed skulle barnen få två nya boenden på halvtid. Inte ett problem med det, de tyckte det var kul att få nya rum och förutom det var det inget speciellt. Vi lämnade ju inte samhället utan bara hemmet.

För mig hade det varit otänkbart att bo kvar i gamla hemmet. Förstod ju att jag så småningom träffar någon och det skulle bara kännas konstigt att han skulle knalla runt i mitt och exmakens gamla tillvaro. Längtade även efter något nytt och en nystart

Träffade sedemera en man som hade behållit sitt hus när han separerade. Hans barn var till och med vuxna, den ena bodde i Norge och den andra kom hem en gång i kvartalet. Käre tid - ett enormt hus med trädgård där han och katten bodde för att han levde med något slags "krav" på att allt skulle vara som alltid för barnen...

När det blev dags för oss att flytta ihop pratade vi om hur. Jag hade inga jätteproblem med hans hus, det var fint (fast inte min smak) och störde mig inte så mycket att han haft ett liv där innan. Dock var huset för stort för två personer, löjligt stort. Dessutom skulle vi ju mellan varven husera alla 4 barn där i omgångar och det visste vi att hans yngsta (ändock vuxna) skulle störa sig på. Det var ju "hennes rum"  Att börja göra om allt för att det skulle kännas som mitt/vårt var inte heller så lockande och trädgården struntade vi både i.

Han landade i att sälja så vi kunde köpa vårt eget. Bästa beslutet för alla, för nu när våra barn kommer så är det mitt och min sambos hus och alla barn har lika rätt att vara där - och ingen kan ha krav på att få ha "sitt rum" ifred fastän de inte är där. Alla förutom hans yngsta dotter är fullt nöjda, men hon är å andra sidan lite ego och det struntar min sambo som tur är i

Om din killes barn är yngre så ska de så klart ha egna rum, men vad jag menar är att det i de flesta fall - när det finns mycket historia i ett hus - är ganska befriande att byta och starta om. Barnen dör inte av det, de ska väl också lära sig att livet innebär förändring och att man kan göra något roligt av det?

Att hans ex har nyckel är det dummaste jag hört dock, hon har inga rättigheter att komma och gå som hon vill. Så urbota dumt.