Anonym (omständigheter) skrev 2020-08-29 22:49:21 följande:
För oss har det varit både självklart och ganska enkelt att lära våra barn att visa hänsyn och tänka på andra och hjälpa till på grund av våra egna omständigheter. Båda mina föräldrar har/hade nedsatt syn, jag har bara mamma kvar hon hon ser marginellt och har vit käpp och ledarhund, och hans pappa sitter i rullstol efter en olycka när han var liten, så våra barn har det med modersmjölken så att säga.
När vår äldsta började i skolan kom han mer i kontakt med psykriatiska diagnoser och funktionshinder och då var vi tvugna att förklara den osynliga aspenkten av funktionshinder. Att allt inte syns utanpå och alla går inte med en vit käpp eller sitter i en rullstol utan ibland sitter det svåra inuti i stället och det kan vara lika svårt och då behövar man andra verktyg. Som att få springa runt skolan tre varv på mattelektionen för att benen inte vill vara stilla eller ha hörlurar/hörselskydd på sig för att hjärnan gör att pennljud gör ont, till exempel. Pojken kunde överföra sina kunskaper om andra slags hjälpmedel och sin fantasi och köpte att det kan vara så. Idag är han 10 och världens snällaste, tålmodigaste kompis.
Att få medmänskligheten genom "modersmjölken" gör nog en hel del, oavsett om det är syskon eller andra i närheten som har handikapp som man måste ta hänsyn till på olika vis. Min son har sin gammelmorfar - som han tycker mycket om - som sitter i rullstol. Detta har skapar en fascination hos min son kring rullstolar, elrullstolar och permobiler, vilket gör att han alltid helt ogenerat varje gång han har sett något sådant hjälpmedel, har gått fram till folk som har haft någon typ av rullstol och har frågat vilka finesser de har och hur de har fungerat och hur hjälpmedlen hjälper dem i vardagen. Detta har i sin tur gjort att min son har fått många olika samtal med olika typer av människor (alltifrån de som uppskattar frågorna, till dem som blir arga eller rädda, till de som inte riktigt kan formulera sig och svara, men där han ändå tålmodigt har stått kvar och försökt så gott han kan, för att sedan lufta det hela med oss föräldrar.)
Jag är inte helt övertygad om att min son hade haft den här förståelsen, om han inte hade mött det hela under sin uppväxt, så det är därför jag frågar. Jag tror generellt att dina barn och mina barn ser livet på ett annat vis. Däremot inte sagt att barn som aldrig möter personer med olika funktionsvariationer inte får den biten också, så det är därför jag undrar hur olika föräldrar gör, helt enkelt, för att förklara olikheter utan att det uppstår rädsla kring att människor är olika.
