Dask

Ja det har jag, men mina barn är vuxna idag och jag är oerhört tacksam att de inte tagit skada eller känner alltför mycket agg mot mig. Vi har pratat ut om det men inget snack om det är jag som gjort fel.

"Dask på rumpan." "Vilket kön på barnet?"

Nä, svara inte på denna TS!

Spelar det någon roll?

Underliga frågor TS ställer i tråden;

Va fan har kön (och ålder i viss mån) att göra med om man reagerar på sitt lilla barns trotsighet?!

Känns skumt... Skulle inte utveckla mer i denna tråd.

Sluta uttryck dig som en pedofil så ordnar det sig ska du se.

Varför skulle flickor vara känsligare i detta avseende menar du?

Jag vet inte om du är snuskhummer eller inte. Jag bara reagerar på vad/hur du uttrycker dig och baserat på det la jag in en kommentar. Vad jag ser nu så verkar det inte bara vara jag som reagerat på hur du uttrycker dig.

Du kan inte bli arg på mig/oss för hur Du uttrycker dig.

Äh, en dask i rumpan är inget att korsfästa sig själv för. Inför nästa gång behöver du ha en handlingsplan däremot, en unge som biter får för det första gå ut ur affären omgående, sedan blir det ingen skärmtid den kvällen och ingen efterrätt (om man brukar ha det).

Det enda jag kan säga är att det jag gjorde var betydligt värre och mer omfattande.

En gång är ingen gång, två gånger blir lätt en vana.

Ts, släpp det. Det är inte hela världen. OCh jag tror som du att pojkar "tål" bättre en flickor som har en tendens att gnälla och pipa för minsta lilla.

(Är glad att jag bara har pojkar kan jag lova.)

Jag var ensam mamma och uppfostrade barnen själv. Ibland rann det bara över. Det blev en enkel lösning.

Jo jag hade grava samvetskval, hade lovat mig själv att inte bli som mina föräldrar.

Folk? Räknar inte du det som misshandel då? Att slå någon? Som dessutom är jätteliten?

Ptja, det finns ju gott om folk som sitter i stenhus och är så himla perfekta, precis som om de själva gör exakt allt rätt med sina barn. Nej, ta det här som en lärdom och försök även hitta sätt att hantera de där jobbiga känslorna, för det kommer att hända igen, det kan du vara säker på. T ex ta flera djupa andetag där du stänger ute omvärlden och bara fokuserar på andningen, det kan ge dig utrymmet att inte agera på instinkt utan istället greppa tag i någon av dina förtänkta planer i olika situationer. Allt funkar inte direkt men till slut blir det bättre.

Det är bra att du är nöjd.

Jag är glad att jag bara har pojkar. Väldigt glad.

Det där med "en av varje" ger jag inget för. Det känns mest som något man säger för sin egen skull.

VIsst kan barn var jobbiga och gå en på nerverna, speciellt om man själv är helt slut. Jag är ensamstående och har varit extremt trött pga hypotyreos. MEN, att daska till sitt barn, never. Fattar inte hur man kan få den impulsen. Var kommer den ifrån?

Om du vill ha tips att ändra förhållningsätt
https://petrakrantzlindgren.se/2017/10/02/vill-du-ha-en-konfliktfri-relation-till-ditt-barn-las-det-har/

Men snälla du! Hon hade med allra största sannolikhet älskat sin dotter, om hon väl fått någon.

Stackars barn säger du. Du är väl inte heller rätt person att anklaga andra, det var du som slog din dotter...

Vi löste problemet så att en var hemma med  barnet medan den andra handlade. Inget skrikande barn i affären.

"Världens sämsta förälder" är man om man struntar i sitt barn, eller ständigt hånar och kritiserar sitt barn eller regelbundet misshandlar det. En enstaka dask i rumpan överlever ett barn utan att bli traumatiserad för livet.