Vi ska ha barn, som kommer vara mitt?

Exakt vad var hemskt med IVF för honom? Det var ju inte han som behövde stå ut med hormoner, tempkurvor och må skit...

Han får nog tänka om på den punkten och tänka att nu vet han vad som väntar och kan vara ditt bästa stöd nånsin och trösta och lugna dig när du går igenom det. Och så får ni kanske båda två ta tag i en duktig vårdpersonal som kan lyssna och stötta er båda så ni får prata om känslorna.

Han får helt enkelt göra om och göra rätt den här gången

Alltså, ivf kan vara ett rent helvete. Men det är ju du som kommer gå igenom skiten, inte han!

Det enda -jobbiga- han behöver göra är att ta ett spermaprov och att vara ett stöd till dig så du orkar med processen. Är det detta han tycker är så jobbigt?

Wow.... stackaren

Det låter som att han egentligen inte vill ha flera barn om han tycker att ett spermaprov är traumatiserande. Och jag tror inte heller att han är sugen på att uppfostra ett barn via insemination om det inte är hans.

Vill han verkligen ha barn är det upp till bevis för honom helt enkelt.

Jag förstår vilken jobbig situation det måste vara när du bara kan bli gravid på det sättet. Det låter så definitivt när du beskriver det som att han vägrar. Jag har faktiskt varit IVF-partner en gång tidigare, då jag ställde upp för en kvinna jag nyligen hade lärt känna. Hon var iofs ensamstående, men hon hade liknande problematik där hon bara kunde bli gravid genom IVF-behandling. Det tog några försök - vi lyckades på tredje insättningen - men hon fick en pigg och frisk bebis som föddes nu i juli

Ursäkta att jag säger det men det är väldigt förmätet av dina anhöriga att uttrycka sig på det sättet. Om det är deras inställning så kan du ju fråga dom varför dom skaffade egna barn istället för att bara bli ihop med en partner med barn sen tidigare som dom kunde älska som sina egna barn?

Jag tror annars att du får prata allvar med din partner. Nu kan det här låta lite hårt o krasst men jag har känt flera fall där mannen som har barn sen tidigare ställer sig lite avig till IVF av lite egoistiska skäl också, hade det kommit naturligt så hade dom kunnat vara med på tåget men en sån kraftansträngning vill dom inte och det även fast dom älskar sin partner.

Var tydlig och ställ frågan. Att du gör IVF och vill göra den resan med honom, vill han inte det så gör det själv.

Ja jag önskar att det skulle kunna gå till på det viset.

Eftersom hans erfarenhet är så negativ blir jag självklart också livrädd för hela proceduren. Att det ska kännas helt fel när man kämpar för något så stort.

Samtidigt vill jag inte att han ska känna sig tvingad till något han absolut inte vill göra.

Nej det är nog inte den biten. Och du behöver inte låta så nedlåtande, då kan man skita i att kommentera helt.

Det är så mycket känslor allt handlar om, det är nog det som är jobbigt. Att vara ett stöd till kvinnan och känna sig maktlös.

Man har väl rätt till sina känslor, ellerhur?

Jag tror nog att de sagt så för att försöka trösta TS och för att se ljust på tillvaron även om TS inte skulle få några biologiska barn. Kan inte tycka det är förmätet att säga så då. 

Det har man, men jag förstår inte helt vad som skulle vara så hemskt att vara ett stöd till den man älskar?

Är du hundra säker på att han vill ha fler barn? 

Blir också förvånad över svaren i tråden. Självklart är det en mardröm att behöva gå igenom IVF men det är faktiskt inte särskilt trevligt för ens partner att se hur man lider och ständigt känna sig hjälplös.

Ni kanske kan söka hjälp så han kan tänka om IVF och förstå vad detta betyder och innebär för dig. Försök kommunicera.