Ledsen när hon kommer till oss

Jag låter inte mina känslor gå ut över barnen och pappan tar redan mycket ansvar. Han är en superbra pappa och lider inte alls av det här. Han är tvärtom, det är heeelt normaaaaalt.

De dagar jag mår som sämst över min egen barnlängtan brukar jag åka iväg med en kompis och unna mig att göra roliga saker. Jag fick barn när jag var 17 och fick en infektion som gjorde att livmodern fick opereras bort. Det har varit extra tungt när jämnåriga fått första och sen andra barnet att stå där. Men är ju såklart tacksam för den dotter jag har.

Det kanske hade varit lättare om vi kommit bättre överens med mamman. Hon hatar oss och pratat jämt illa om oss till barnen. Skriker att vi ska dra åt helvete och att vi är så jävla hemska - oftast så barnen hör. Vi FÅR inte skaffa barn har hon sagt. Vi bor fel. Vi får inte gifta oss och om vi gifter oss kommer vi ändå att göra slut. Vi är elaka som inte lånar ut vår bil till henne. Vi är elaka som jobbar heltid så barnen inte får vara lediga. Allt vi gör är fel och när vi försökt prata med henne så öser hon ur sig skit om hur kassa föräldrar vi är. Jag känner en rädsla för att dottern inte ska vilja komma till oss alls till slut.

Mamman svarat inte alltid när dottern vill ringa. Hon får inte komma dit ifall hon behöver mer tid för mamma orkar inte och vill vara ifred med sin bebis. Det finns inget samarbete för att stötta upp barnen. Hon ringer när hon är självmordsbenägen och ber oss ta barnen och sen hör hon av sig när hon vill ha tillbaka dem. Ifrågasätter vi henne så hotar hon med att sambon aldrig ska få träffa barnen igen. Att dottern säger att hon inte vill vara hos oss svider. Vi finns alltid där. Vi fångar alltid upp när hon faller. Men det förstår såklart inte en 6-åring. Vi pratar aldrig illa om mamman heller utan försöker säga snälla och bra saker. Tag emot ibland för min del, sambon är bäst på det däremot.

Nja, hon ställer in samarbetssamtal. De var i tingsrätten ett tag för att hon tänkte ta barnen och flytta till andra sidan landet då hon var manisk. Under processen blev hon deprimerad, lade ner allt och lämnade barnen hos oss istället. De har gemensam vårdnad och periodvis funkar det bra. Hon är lättare att vara med när hon är deprimerad, men det känns ju också tråkigt.

Som sagt, med hjälp av sin sambo funkar vardagen väldigt bra även där. Periodvis är hon frånvarande men han finns där och stöttar upp henne och fixar allting kring barnen. Innan hon träffade honom grät de av ångest varje gång de skulle tillbaka dit men sen han kom in i bilden verkar barnen må bra och trivas i tillvaron även hos mamman. Ingen oro för barnen finns alltså, vill bara poängtera det igen.

Personligen tycker jag absolut att han ska söka om ensam vårdnad. Men han vågar inte. Hon är manipulativ, har noll förmåga till empati och vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att såra och trycka ner honom. Hon gör ALDRIG fel och vänder på precis allting till sin egen fördel.

Jag tycker han har gott om bevis för hur situationen är, men han tycker inte det. Dessutom är han rädd att barnen kommer fara illa om de går in i vårdnadstvist igen och tänker att det är bäst såhär. Mamman hör ju i alla fall av sig när hon mår som sämst och ber honom ta barnen.