Rädd för att skaffa barn

Det är INTE normalt. Sök hjälp, du behöver terapi. Du kan börja med att prata med din läkare och låta honom/henne slussa dig vidare.

Nej, sån oro så man slutar att ens försöka bli gravid är inte normalt. Jag tänkte aldrig tanken ens när vi försökte. Det som händer det händer och det handskas man med då. Att tänka alla eventualiteter som möjligen kan inträffa innan man ens är gravid eller ens vet om man nånsin får barn är inte normalt utan tyder på en inre psykisk obalans som du bör ta itu med.

men vad faan... får nog söka hjälp direkt

Hej!
Jag tycker att man ska vara lite försiktig med att så kategoriskt uttala sig om vad som är normalt eller onormalt. Alla människor är olika, bär med sig olika erfarenheter och rädslor, som tar sig olika uttryck. Att ha en stark längtan efter barn men ändå känna rädsla och oro över hur det ska bli, tror jag är väldigt vanligt. Sen har människor olika lätt för att skaka av sig oron eller kompensera med positiva tankar som lugnar. Jag kan själv känna igen mig i det du beskriver, har också längtat efter barn länge, men det betyder inte att jag känner enbart positiv förväntan nu när vi börjat försöka. Blandat med glädjen finns också oro för en massa saker - missfall, att barnet skulle vara sjukt, hur det ska gå med ekonomin och relationen med min partner etc etc. Ingen kan tala om för dig när du är redo att försöka få barn, men kanske att en samtalskontakt kunde hjälpa dig att reda lite i tankarna? Kanske kunde det vara skönt att ventilera oron lite, konkretisera den och framför allt få verktyg att hantera den när den kommer. 

Hej.

Jag förstår precis din rädsla. Är 36 år själv och har flera anledningar varför jag skjutit på barn. Jag har intimitet svårigheter som jag pratar med kurator om, dålig ekonomi och vissa mindre ärftliga sjukdomar(inget allvarligt men ger en liten begränsad vardag) alla orsaker till varför jag har väntat och hoppats kunna hitta nån med redan har egna barn. Men tiden går och det ser inte ut som om jag kan vänta längre.

Så jag har gett mig själv 4 år att bestämma om jag ska ge upp barn helt eller ta chansen att skaffa ett biologiskt barn, även om de kanske ärver några av mina problem(som sagt inte livshotande eller helt handikappade, bara försvårande ). Det kan innebära vissa mentala trauman för mig bli gravid, gå på undersökningar och föda barnet.

Har intimitet svårighet artar sig inte bara på romantiskt men också att jag inte klara att gå till gynekologer och sånt utan svår ångest.

Åh andra sidan jag längtar efter min egen familj. Även om jag måste gå igenom allt det och göra det själv. Jag lutar mer och mer att skaffa dem men är mycket orolig för den stora omställning och de utmaningar det innebär.

Har varit ensamstående hela livet. Hade helst delat ansvaret med nån, men pga trauma och mina rädslor för relationen har jag inte vågat. Så jag förstår din oro.

Jag tror om du längtat så länge ska du försöka. När du väl har barnet i famnen kommer det inte spela nån roll. Istället för att oroa dig för vad som kan hända tänk på om du fick ett barn med förhinder, skulle du älska det mindre? Finns det sätt att hjälpa dem? Om svaret är ja så har du inget att oroa dig för.

Personer med förhinder har också mycket att ge världen. Och kan få bättre liv än du anar. Du är inte ensam.