Jämställt föräldraskap

Vi var väldigt jämställda innan barn. Gjorde 50-50 och hjälptes åt utan problem eller tjafs. Jag blev lite chockad över hur snabbt det gick utför efter att vi fick barn. Dels för att vår första baby var en liten hnb:are som ville amma heeeela tiden så nästan allt baby-relaterat föll på mig. Sedan flyttade vi till hus i samma veva. Mitt i allt detta gjorde min man ungefär lika mycket hemma som innan vi fick barn och när vi bodde i en lättskött, snabbstädad tvåa och knappt lagade mat hemma. Att hemarbetet hade mångdubblats såg han liksom inte utan han tyckte att allt var bra och jämställt.

Efter föräldraledigheten (ej i Sverige så pappan var inte hemma något) så fick jag nog och krävde att vi antingen tog in hjälp eller så fick han skärpa till sig. Vi gjorde både ock. 

Ett par år och barn senare blev min man sjuk, riktigt sjuk, och kunde under nästan ett år inte bidra med mycket samtidigt som vår inkomst gick ner och städhjälpen inte fick plats i budgeten. Jag steppade upp, förstås, och, trots att han nu (tack gode gud!) är frisk och jobbar igen så har inte hushållsarbetet varit någon prioritet. Och jag håller med - att vara en pappa till våra barn och att börja jobba och tjäna pengar har varit viktigare. Men jämställt lever vi ju inte. Dock är ju barnen större och mer självgående nu.