Jämställt föräldraskap

Helt ärligt, tycker du det är ett jämställt föräldraskap?

Har inga barn än men funderar också mycket på hur det ska bli så jämställt som möjligt. Har insett att vi inte kommer kunna lyckas helt. Jag kommer inte kunna dela upp föräldraledigheten Eller jobba deltid så jag (som vill amma) kommer vara tvungen att ta första året och min man året efter vilket betyder att det blir jag som tar största ekonomiska smällen trots att vi är föräldralediga lika länge och har gemensam ekonomi (i vart fall under tiden någon av oss är föräldraledig).

Skulle du klara dig utan din man? Nej, precis, det skulle du inte. Du är således fast i den typiska kvinnofällan där mannen indirekt sitter på trumfkortet eftersom du är beroende av honom.

Ok, "hemmafru". Du blir ju uppenbarligen provocerad av mitt inlägg. Du jobbar alltså? Eller planerar du att pappa staten ska försörja dig i händelse av att ni går isär?

Uppenbarligen är din jämlikhet inte densamma som vad jag (och som jag tolkar ts med tanke på att hon vill ha en JÄMN FÖRDELNING av ALLT) avser med jämlikhet. Ni har inte en jämn fördelning av det.

Fast vi har ingen exakt 50/50 med millimeterrättvisa, absolut inte. Men om utgångspunkten är att man delar på allt och framför allt delar på ansvaret för barnen då blir det rätt så jämställt. Annars blir det en mamma som sköter barnen och en pappa som hjälper till eller är barnvakt åt sina egna barn, inte vet vilken storlek barnen har i kläder, inte har samma koll på läxor, aktiviteter osv. 

Min man är inte den som har stenkoll på alla detaljer, mycket eftersom jag ofta ligger långt före i planering i mitt huvud innan han ens får en chans att fundera.

Men han köper ofta kläder till barnen, stenkoll på deras aktiviteter osv. För att han vill vara en aktiv och engagerad pappa. 

Det handlar ju om som kvinna att faktiskt släppa in mannen också. 

Vi delar på allt nu utan barn så kan inte se att det finns en anledning till att det skulle förändras med barn (utom första tiden som jag beskrev i mitt första inlägg). Millimeterrättvisa skulle jag dock inte säga att vi har. Men vi städar lika mycket (men med olika saker), båda lagar maten (men olika dagar i veckan), båda tvättar bådas kläder etc.

Säger inte att ni har så men risken med ert upplägg är det jag kallar helgpappor. Har flera såna på jobbet (som till och med säger det själva med stolt röst). Som är den roliga föräldern. Som gör det roliga med barnen på helgen. När frun sköter vardagen oavsett om hennes jobb från början var/är lika viktigt eller om hon har den lägre inkomsten. Kommer aldrig begripa det.

Fast då är de ju inte ansvarstagande. Att rollen som familjens projektledare (ofrivilligt) faller på kvinnor är ju ett symtom på ojämlikheten i samhället. De tar inte ansvar för att de inte behöver. Kan de ta ansvar för allt på sina jobb kan de såklart veta när det är träning och storleken på skorna.

Och där gjorde du det till kvinnors fel att det är ojämställt. Fräscht.

Jag förstår inte vad du menar att jag säger. För nej det menar jag inte. Jag menar att kvinnor plockar upp bollen som männen tappar eftersom barnen annars hamnar i kläm. Det är ju uppenbart inte kvinnors fel, att männen tappar bollen/skiter i den.

Nej, det skrev Alexi. Och jag håller inte med om att det är där problemet ligger.

Hur länge för du vara tjänstledig därifrån?

Till barnet är tre skulle det naturligtvis vara... själv har jag drygat ut till 3,5 med hjälp av studier

Och om de nobbar förlängning?

Vill också säga att min arbetsgivare godkänt tjänsledighet på 100% för studier på 50%. Man har rätt till ledighet i den omfattning som behövs för att klara studierna. Nu är det i mitt fall så att det för företaget oavsett är lättare att jag är borta heltid än halvtid. Så bra lösning för båda parter

Lagen säger att du har rätt till ledighet du behlvde för att klara studierna. Nu blir det ju fult att hävda det om ens syfte är att vara hemma med barnen. Men om du plockar bort det faktumet så har du full rätt att vara ledig heltid för halvtidsstudoer om du anser att det är den tid du behöver för att klara studierna.

Men som sagt. Inget man vill utnyttja för att kunna vara ?fuskhemma? med barn

Oj! Jag menade verkligen inte att hoppa på dig för något utan ville bara tydliggöra att man faktiskt har rätt att vara ledig på mer procent än man faktiskt studerar om man anser sig behöva det.

De får skjuta på det ett halvår. Men det är från datumet du söker. Om du gör ansökan 1a februari för studier from 1a september så är det i praktiken tiden mellan 1a februari och 1a september som är tiden de får skjuta på det ett halvår. Med andra ord. Söker du ett halvår innan så kan de inte neka.

Men nu när du säger det.... undrar om man kan reglera det annorlunda i kollektivavtalet. Facket bör precis som du säger ha svar på det

lawline.se/answers/hur-lange-kan-en-arbetsgivare-vanta-med-svar-pa-ansokan-om-tjanstledighet-for-studier

Här kan du läsa om att det är från datumet din ansökan om ledighet gjordes, och inte datumet studierna påbörjas, som arbetsgivaren har rätt att skjuta på det 6 månader