Friger skrev 2020-08-19 15:40:01 följande:
Hade redan slutat med verksamheten när jag först skrev om saken här. Orsaken till att jag slutade är så enkel som att jag kommit upp i det antal barn som jag känner var tillräckligt. Jag vet om 9st barn på 7st par i slutändan. Orsaken till min osäkerhet är att jag inte kunde hjälpa alla par jag träffade. Försöken slutade då oftast genom att dom slutat höra av sig. I ett av dom fallen så var det pga att det blev framgång. Jag fick ett ursäktande mejl något år senare där dom berättade. I övrigt så tror jag att det beror på att det inte blev något och dom gav upp eller försökte med någon annan. Hörde dom inte av sig efter ett försök så skickade jag exakt ett brev för att fråga. Fick jag inget svar så lät jag det vara så.
Har träffat något av barnen efteråt. Det är en märklig känsla ska ni veta... man känner igen sina barn även om man officiellt inte är "pappa" till dom. Man behöver inte vara forensikerför att göra den analysen.
Jag kan känna igen mig i mycket av det du skriver. De mottagare som en pratar med utgör ett föränderligt persongalleri, där en del slutar höra av sig medan nya personer tillkommer. Ibland får jag veta varför, men ofta inte.
Men jag har fått veta tillräckligt många gånger för att två vanliga anledningar blir tydliga. Med samkönade par är ofta anledningen att de parallellt stått i landstingets kö för insemination och så visar det sig att den vägen gick snabbare. För självstående kvinnor är ofta anledningen att de åter tänkt ge det en chans att bilda familj genom relation. Det finns ju också de som väljer en annan donator. Då tycks det ofta bero på att den andre donatorn bor på närmare håll. Det gör mig inte så mycket, för jag antar att det jämnar ut sig med tiden då andra går vidare till att välja mig av samma anledning. Egentligen jämnar allt ut sig med tiden tycker jag, då en del jag donerat till längre tillbaka i tiden återkommer för att kliniker hade stängt pga pandemin och/eller långt uppehåll under sommaren.
Däremot har jag aldrig träffat någon av barnen jag gett upphov till. För min del får det gärna dröja ett bra tag innan den dagen kommer, helst efter de blivit vuxna. Men jag ser fram mot den dagen och att få veta hur de blev som människor