IVF hösten/vintern 2020

Ja visst är det tidigt och humöret är påverkat av progesteronet, värre än någonsin. Det enda som är positivt om det inte går vägen, är att sluta med dessa monsterskapande hormoner.

Härligt att det gick fint på kliniken, blev lite orolig när jag såg båten som gått på grund om det var den ni skulle åkt med... Du verkar ha en väldigt bra klinik som månar om patienterna och delar med sig av all info. Det har jag verkligen saknat från den jag gått hos.

Vilket superresultat! 8 av 10:) Har faktiskt inte hört talas om fragmentering tidigare, men å andra sidan berättar knappt min klinik nånting alls...

Tur i oturen med Amorella... vad fort det kan svänga, man blir alldeles ödmjuk när man tänker på hur skört allt är, vem skulle räkna med att en färja går på grund liksom.

Hoppas innerligt att ni får ägg till frysen med!

Kände i lördags att mina symtom tilltog, vilket kändes skönt! Igår avtog de för att idag inte kännas ngt alls. Det är en berg-och-dalbana det här, knappt sovit inatt :(

Nej nej nej... måtte åtminstone ett av dem klara återföring!!!

Bra ändå att du tänker framåt och har en backup-plan. Men jag hoppas att det ska gå vägen den här gången!!!!!!

Jag är så himla nervös för äggplocket och att det ska gå snett med missfall och kromosomavvikelse. Vi har väntat så länge på detta, i hela 3 år!! Nu hoppas jag att min mens inte hinner komma förrän mötet i morgon. Ni som tagit sprutorna, har ni känt av biverkningar? Gör de ont?

Är det någon som vet hur det är med nagelförlängning vid ägguttag - är det okej eller måste man ta bort det innan?

Jag undrar om det inte är enklare att använda donerade spermier istället för ägg om det inte är dina ägg i sig det är fel på? Vid äd krävs ju mycket mer noggrann och avsevärt längre medicinering för att inte embryot ska stötas ut. Du har ju dessutom barn sedan tidigare.. Men självklart hoppas jag att ni slipper allt vad donation heter!!!

Jag har aldrig känt mig så ickegravid som nu. Ledsen, bitter och svårt att acceptera. Invänta en mastodontblödning som jag brukar få efter ivf och ringa det sista tunga samtalet till kliniken.

Det är verkligen en fin tanke av dig att överväga äd för din mans skull. Den stora frågan är kanske om han ens tycker det är så viktigt i slutändan att se sig själv i sitt barn. Det gör man ju oavsett eftersom barnen härmar det vi gör. För en del är den genetiska faktorn jätteviktig och för andra spelar den ingen roll i slutändan, man älskar ju barnet lika mycket oavsett.

Här har äntligen tårarna flödat, välbehövligt. Pratade med mannen igår och krossade även hans förhoppningar. Vad gör vi nu liksom och varför har vi väntat så länge. Vi har väntat på "det perfekta läget" som så klart aldrig kommer, nu blev det ju bråttom så vi skulle hinna med att få tillbaka äggen. Har nog också varit naiva då det var två toppblastocyster som befruktades för över 8 år sedan.. "Nåt av dem borde ju klara det"...

Och nu är man plötsligt gammal, blir 39 och med 39-åriga ägg så sjunker chansen att lyckas avsevärt, en stor skillnad motför att vara 30. Mannen vill inte ge upp än och inte jag heller, så vi måste bestämma oss snabbt hur vi ska göra.

Håller tummarna så hårt att ni får goda nyheter från kliniken idag!!!!!!!!!