Skäms över ivf och känner mig ensam i min situation

Du ska absolut inte skämmas! Det är sååå mycket vanligare än man tror! När jag gick på föräldragrupp med första barnet nämnde jag någon gång att vår son kom till via IVF. Då var det som att proppen gick ur och folk som tidigare hållt tillbaka började berätta om sina upplevelser. Visade sig att 4 av 10 barn i gruppen kommit till via antingen IVF eller insemination. Jobbar även på ett litet ställe med bara kvinnor. Av 10 kollegor är vi sju som har barn. Tre av oss har kämpat med IVF. Jag lovar, om du bara är öppen med vad du går igenom kommer du hitta igenkänning och förståelse i de mest oväntade av hörn.

Jag kan också berätta att som någon som har gått igenom hela ivf-karusellen, fått barn den vägen och sedan mot alla odds blivit spontant gravid med andra barnet att jag faktiskt på många sätt föredrar IVF. Trots att det var otroligt jobbigt i stunden (och det var det verkligen ä) så kändes den graviditeten mer förtjänad, mer uppskattad och mer förberedd. Att gå igenom den processen gjorde att jag kände mig mer förberedd som mamma, jag och min man kändes mer sammansvetsade som par för att vi gått igenom det tillsammans och fick ta del av "belöningen" tillsammans. Vi var båda redo till 100%. En ivf-graviditet är ingenting som bara råkar hända utan det är en lång rad av aktiva val och så mycket känslor inblandat som gör att det blir extra speciellt när det där plusset till sist dyker upp. Jag är självklart lycklig över båda mina graviditeter men måste säga att vi som lyckas med hjälp av ivf (vilket de flesta gör) får gå igenom något alldeles speciellt.