Förlåt men du är inte mogen för att ha hund. Att du blev stressad över att den kissade inomhus den första tiden påvisar hur opåläst du var. Att skaffa hund är inte som att skaffa leksak - det är en levande varelse som kräver och förtjänar full omvårdnad. En valp kissar inomhus, en valp kräver att du har tid. En hund är ett projekt för de kommande 15 åren. Du ska inte ta tillbaka hunden, det blir ett himla trauma för den stackaren.
Nu kommer väl alla att rasa emot mig här, men om den andra familjen inte VERKLIGEN vill ha valpen och du inte VERKLIGEN vill släppa henne, så gör inte det!
Jag har knappt en månad kvar på min graviditet och vi skaffade en valp för 1,5 månad sedan. Det har varit tufft bitvis, som tur är för mig så har min man kunnat vara väldigt aktiv i att ta hand om och träna hunden också, och jag gick på semester veckan efter midsommar, så har haft mer tid till valpen än du har haft.
Men jag känner lila starkt som du uttrycker för min familjemedlem. Jag har drömt mardrömmar om att något ska hända honom. När jag var på jobbet och mannen var hemma med honom så kände jag en otrolig saknad i hela min kropp.
Visst var det inte idealt att allt blev som det blev och ni lämnade över valpen en vecka nu. Men hade det varit pga. sjukdom eller något sådant, hade väl ingen ifrågasatt att ni hämtade hem valpen igen?
Vi hämtade vår när han var 10 veckor gammal. De första veckorna är viktiga för valpens utveckling, men de är inte livsavgörande att de sker i samma familj?
Så länge du tror att (och har en bra plan för hur) ni ska kunna ta hand om den framöver så ser jag inte problemet med att ta tillbaka den.
Hur många småbarnsföräldrar är inte helt nedgångna och dödströtta i början? Om man tog hjälp av släkten i en vecka då det prisade, skulle folk sitta och säga att man då inte har rätt att få tillbaka sitt barn?
Nu har jag visserligen en del hormoner involverade i det här, men om du vill ha tillbaka din pälsbebis, se till att hon får komma hem igen när veckan är slut.
Det kommer alltid att finnas någon som bättre kan ta hand om ens hund, med mer erfarenhet, tålamod, tid, bättre boende osv. Det betyder dock inte att ditt hem inte är tillräckligt bra. Annars skulle ju bara de "perfekta" hundägarna tillåtas ha hund.
Du kanske är den enda som kan ge denna valp den otroliga kärlek du känner för henne. Se på vad som är rimligt... kommer du att totalförsumma henne nu eller senare, eller är det mest att du var ovan som var problemet?
Nä, jag säger: hämta hem din bebis. Man ångrar aldrig en bebis! <3
Det stämmer inte, vi hade MYCKET stimulans till vår valp kanske därför jag blev knäckt. Att jag har gjort mitt livs misstag erkänner jag men om nu jag får tillbaka henne kommer jag ALDRIG att ge bort henne igen det är något jag har lovat mig själv! Det är en svår läxa!
Jag håller med dig till del, allt det där behöver inte en valp. Samtidigt så rekommenderas man ju att låta valpen träffa på mycket olika saker i början, se cyklister och lastbilar, andra djur och så vidare, för att vänja in sig vid olika typer av situationer och miljöer.
Att man inte är perfekt som valpägare gör inte en olämplig.
Herregud, vad mycket moraliserande det är i den här tråden. Från mom shaming till dog owner shaming.
Det är ok att bli överväldigad, så länge det inte blir ett permanent tillstånd!
Självklart ska valpen inte lämnas ensam i flera timmar osv, och även en vuxen hund bör ha tillsyn och stimulans i alla fall efter 4-6 h (beroende på om det är totala tiden man är borta isv).
Men här är en person i kris, inte över att d3t var tufft att ha hund, utan över det felaktiga beslutet att lämna bort hunden.
Folk kommer alltid att döma, TS, skit i dem. Du vet själv om du kommer kunna ge hunden det den behöver eller ej. Och det är visst ok att ta hjälp av omgivningen. Kortare stunder i början, men när hunden är ett år gammal är det inga konstigheter om ni exempelvis skulle ha en dagmatte till henne.
Jag håller tummarna för att du har henne i ditt näknä snart igen! <3
Jag uppfattar det hela lite annorlunda än du. Jag uppfattar det inte som att ta lämnade bort hunden, utan att det var kämpigt, och hon kände sig lite överväldigad varpå Hennes Man plötsligt säger att han hittat några som kan tänka sig att testa att ha valpen. TS hade inte aktivt gått ut och sökt upp detta själv, och så fort valpen är borta så ångrar hon att hon gått med på denna test-placering.
Jag tycker inte att det är samma sak.
Nej, TS skriver "min man hittade ett par med mycket hund erfarenhet och frågade om de kan ta över valpen (INTE SÄLJA HENNE)".
Hon använder inte ordet omplacering och hon skriver det som att det är mannen som initierat och genomfört detta, utan att beskriva att hon själv varit särskilt involverad i processen, även om inte direkt motsatt sig den då.
Vidare skriver hon ju att de har valpen på en provvecka. Mannen vill inte gå med på att ta tillbaka valpen förrän provveckan är slut, vilket jag tolkar som att även han ändå är öppen för att valpen kommer tillbaka vid veckans slut. Jag tolkar det även som att det andra paret också är inställda på att det är en provvecka, dvs att om det inte känns rätt för något av paren i slutet av veckan så åker valpen hem igen.
Valpen har dessutom spenderat Flera veckor hos TS, och knappt En vecka hos det andra paret. Jag skulle säga att valpens trygghet har minst lika bra chans hos TS som hos det nya paret...
Du kan se det så, jag gör det inte.
Tycker också det är märkligt att blanda likställa det som valpen kan vara medveten om och inte. Alltså, säg att TS blivit sjuk och behövt hundpassning i en vecka, hade det varit lika oansvarigt och hemskt mot valpen att den sen fick komma hem igen?
Om det hade varit ok så förstår jag verkligen inte hur det är någon skillnad FÖR VALPEN. Man kan tycka vad man vill om hur familjen hanterar det hela, men ur valpens perspektiv kan det ju inte finnas någon skillnad. Det är ju det hemska med att behöva lämna sin valp, om så för 10 minuter, när den är liten... man kan ju inte förklara att och när man ska komma tillbaka.
Eller hur menar du att hunden kan skilja på hundpassning och omplacering?
Jag har som sagt gått med min mans förslag om omplacering vilket jag ångrar mycket djupt!
[quote=80546358][quote-nick]Liindsi skrev 2020-07-26 21:19:44 följande:[/quote-nick]För att det ska bli bra med en hund i hemmet krävs att båda parter är överens. Din man verkar inte känna att det fungerade. Det är mycket mycket jobb de två första åren iaf. Upp till 1 1/2 kan det vara så frustrerande, stressigt och pusslande. Mitt råd är att låta valpen få sitt forever hem där den är nu och sedan i framtiden, när ni landat lite i det liv ni lever kan ta över en äldre omplacering där mycket av grunderna är lagda och det är mindre jobb (om ni är nogranna med vilken hund ni tar över dvs ingen problem hund).[/quote
+1 på den!
I dom bästa världar gör man saker helt korrekt... Och ja, att skaffa valp är stort ansvar och man behöver tänka över beslutet noga och ta reda på allt ansvar som rör att vara hundägare. Men det jag reagerar över hur många har behov att trycka ner någon som redan känner sig dålig - ts vet redan att det inte blev så bra och har stor ångest över det - ingen behöver påminna henne om misslyckandet. Jag tror personligen inte att ts köpte en valp som hon trodde att hon senare inte skulle klara av, hennes mål var nog att det skulle gå bra. Det visade sig senare att det blev för mycket trots allt. Ja, synd om valpen - men att strö salt i sår, hjälper nog varken henne eller valpen. Huvudsaken är att valpen får ett nytt tryggt där den får stanna. Så varför tala om för ts att hon är sämre än vad hon redan känner sig? Vad är syftet?
Nej såklart inte till varje pris! Men det är vad mitt hjärta önskar! Jag vill att hon ska komma tillbaka hem!
Om man ballar ur såpass snabbt skall man icke skaffa djur.
Blir riktigt förvånad faktiskt.
Skillnaden är att TS är totalt oerfaren med hundar och det där paret är, om jag minns rätt, väldigt vana vid hundar, så bara där har du en stor orsak till varför hunden har det bättre där. Sedan har vi ju det att TS haft totala psykiska sammanbrott av att ha hunden en enda ynka vecka (!), förutom olämpligheten att ha ett djur om man inte ens klarar av så kort tid så kan det ha varit skrämmande för valpen att vara i ett sånt hem. Även om TS inte varit utåtagerande så känner naturligtvis valpen av den tryckta och stressade stämningen.
TS och hennes familj är i nuläget inte alls lämpade att ta hand om en valp, den ska absolut inte dit igen om man ska se till vad som är bäst för valpen och vad som är bäst för familjen. Man kan inte bara skaffa en valp som försökskanin och lära sig längs vägen, de verkar ju helt ovetande kring de mest grundläggande sakerna att ta hand om en hund, helt oförberedda. Det har redan kommit väldigt bra förslag om att vara dagmatte till att börja med och det kan vara bra för att känna på lite grann hur det kan vara, men den där hunden ska absolut inte tillbaka, för allt vad humanitet och empati heter!
Haha... Skönt för er att era tolkningar av situationen är "sanningen" så att ni kan vara så trygga i era fördömanden.
P.S. har jag redan berättat att jag nyligen skaffat valp. Det är inte min första eller andra hund, jag är hemma på heltid sedan valpen var 12 veckor gammal (och min man dessförinnan) och kommer att vara hemma in på början av nästa år. Vi är två engagerade hundägare som tränar valpen med allt den behöver och ger mycket tid och uppmärksamhet.
Har gått upp på natten och kissat hunden så ofta att den nu inte ens vill med varje gång jag ska upp och kissa. Vi har bara ett par olyckor i veckan trots att valpen bara är 4 månader gammal, han kan en massa tricks, han kan lämnas ensam en timme utan att bli otrygg (vi har övat och övat och fejk-varit borta för att se hans reaktioner), och folk berömmer oss ofta för hur duktig han är. Han åker bil och cykelkorg utan problem,
börjar lära sig att gå fot.
Själv ser jag allt vi fortfarande behöver jobba med, trygghet vid kloklippning och dusch bl a. Men en hund är aldrig färdiglärd, när all tryggghet är på plats kommer vi vilja fortsätta träna honom på olika sätt för art ge honom stimulans.
Han är en glad, busig och underbar liten individ som vi älskar att lära känna. Det är inte alltid lätt, och vi har gjort små misstag, exempelvis vid bilträningen kopplade vi för mycket det samman med att han skulle få godis, men det åtgärdade vi snart!
Vi läser på hela tiden vad veterinärer och hundpsykologer och dylikt tycker är bra sätt att lära och hantera olika saker...
Kanske är jag inte en tillräckligt bra hundägare ändå i era ögon? Speciellt var jag inte det till min förra hund... då gjorde jag långt fler misstag, t ex i övning av trygghet kopplat till att bli lämnad ensam. Hade jag inte gjort de missarna hade jag dock inte blivit så mycket bättre som jag är nu.
Som Henrie skriver... folk är alltid förstagångs- någon gång innan de blir erfarna. Om vi bara tillåter erfarna finns det snart inga kvar.
Visst är det bra att öva på att vara dagmatte eller något först... Men hur många föräldrar har passat små barn på motsvarande sätt innan de skaffar barn?
Jag uppskattar hur mycket ni verkar bry er om hundar, jag tar hellre hundra av er än en dålig hundägare. Jag ser bara verkligen inte att TS är en av de som förtjänar att få er emot sig såhär... icke-optimal är inte samma som olämplig.
Det Kan fortfarande gå väldigt bra för TS och valpen. Att det finns möjligheter för valpen att få det ännu bättre är inte ointressant i sammanhanget, absolut. Inte heller att chanserna enligt era beräkningar är mycket större att valpen får det mycket bättre.
Men om valpen kan få det bra hos TS ska det faktiskt kunna räcka, eller tycker ni att det är orimligt?
Kan tillägga att mitt ex som jag skaffade min malamute med också blev oerhört stressad och irriterad när hunden som valp kissade inomhus eller var dålig i magen och bajsade inomhus. Detta kände hunden tydligt av och blev väldigt stressad och rädd, vilket resulterade i att den gjorde inomhus än mer och exet blev än mer irriterad. Hunden mådde tillslut så dåligt av den negativa energin och stressen från exet att jag lämnade honom. Därför anser jag inte att hundar ska bo med individer som bryter ihop så lätt. De tar skada av det.
Folk är tyvärr så äckligt dömande men tack för att sånna som du finns, då när man mår som sämst fortsätter folk sparka mig i magen! Tack fina du!
Jag tolkar helt enkelt inte in samma saker i det TS skriver som du gör. Jag läser in det som mycket svagare. Jag ser inte framför mig ett upplösningstillstånd, och jag tolkar det som att om mannen inte hade varit pådrivande för en omplacering skulle en omplacering aldrig ha skett.
Jag ser också att TS fortfarande kan bli en bra ägare till valpen. Nu vet hon hur mycket jobb det är, och jag måste tro att hon aldrig skulle överväga att ta tillbaka valpen om det inte var något hon var beredd att ta sig an?
Mina jämförelser med förlossningsdepression är inte ultimata, jag håller med, det jag vill få fram är egentligen att även en dålig start kan få en bra fortsättning och ett bra slut.
Hade alla uttryckt det lika enkelt och praktiskt som du gör här hade TS kanske inte känt sig lika sparkad på.
Och TS har garanterat tagit till sig att en majoritet anser att hon varit för dålig och att det bästa för valpen är att stanna kvar i nya familjen. Sen kan man slå in den åsikten/budskapet på olika sätt...