Pappa döende

Sök hjälp och berätta samma sak! Du skulle må bra av samtalskontakt och kanske även farmaka. Jag har haft många patienter som kommit vid liknande tillfällen i livet. Tillsammans har vi försökt att hitta verktyg att tackla problemen med, ibland har patienten slutat hos mig före den anhöriges dödsfall, ibland har den fortsatt gå ytterligare ett halvår, kanske. Det du går i genom är tungt, bär inte bördan ensam!

Jag har varit med om det ni går igenom. Förlorade min pappa i cancer när jag var 26. Han var sjuk i 1,5 år. Fyra år senare fick mamma obotlig cancerdiagnos och gick bort 1,5 år efter det. Det förändrar livet att se de man älskar sakta och plågsamt försvinna. Men man får kämpa för att överlevda själv, våra föräldrar hade aldrig önskat oss evig sorg. Man får kämpa för att göra det bästa av tiden de har kvar. Sedan när de är borta vi är skyldiga dem och oss själva att fortsätta leva. Jag behöver överleva för mina barns skull. Man måste tillåta sig fortsätts känna lycka eller glädje när den kommer. Sök stöd hos vänner, gör det som får dig att må bra. Vad det nu är. Kanske psykolog kan ge verktyg för att slippa panikattacker?

Beklagar din situation, har varit där själv med en hårt sjukdomsdrabbat familj.

Du kommer klara det, du kommer hitta din egna väg igenom. Att följa en cancersjuks resa är vidrigt. Om din sambo inte ger dig energi för att klara detta, umgås då mindre med honom.

Var finner du energi och inre lugn? Med vänner, ensam, i löparspåret, i kajaken? Med musik? Yoga? Vad gör du i vanliga fall som du mår bra och blir harmonisk av?

Själv har jag behövt ?stämpla ut? från den sjuke. För att orka ?stämpla in?. Jag hade frizoner där sjukdomen inte existerade, mitt jobb var en sådan frizon. Min chef visste eftersom jag kunde behöva dra med kort varsel. Men ingen annan kollega. Därför blev jobbet en av de frizoner där jag kunde fokusera på annat och hämta energi.

Andra frizoner var ett par av mina fritidsintressen. Där kunde jag också fokusera och släppa sjukdomen för ett par timmar.

Dessa frizoner gjorde att jag orkade ?stämpla in? med ny energi och verkligen vara det stöd mamma och mina syskon behövde.

Hade också en kompis som jag kunde ringa alltid med min ångest. Behövde sällan ringa, men bara vetskapen om att jag alltid kunde ringa gjorde mig lugnare och mer balanserad.