Han vill men inte jag

All heder till dig som faktiskt verkar iaf ta hänsyn till vad den andra föräldern till detta barn har för åsikt i ärendet.

Med detta sagt så kan jag tyvärr inte råda åt något håll.
Hade du presenterat samma åsikt när det är fadern till barnet som inte vill?

Är det fortfarande helt ok och det bästa för barnet om det är fadern till barnet som inte känner sig redo?

Nä nä nä, det där kommer du inte undan med.

Det jag högg på här var att det började argumenteras ur perspektivet att aborten skulle legitimeras pga av det var det bästa för det ofödda barnet när graviditeten var oönskad av modern.

Att det är det bästa för modern o att det är hon som har den slutliga bestämmanderätten om graviditeten skall avslutas eller inte har jag aldrig ifrågasatt.
Men jag finner det ytterst lågt att försöka försvara att avsluta en graviditet som är önskad av bara ena föräldern med argumentet att det på något sätt skulle vara i det ofödda barnets bästa intresse.

Vänd på situationen o försök föreställa dig tråden här på forat om det kom in en kvinna som blivit oplanerat gravid o frågade om råd/stöttning ang om hon skulle göra abort eller inte pga av att fadern till barnet inte vill ha det.
Hur många skulle strömma till den tråden och argumentera om att det är nog bäst att göra abort, det är det bästa för barnet eftersom man kan inte sätta ett barn till världen som ena föräldern inte vill ha? 
Tack för att du iaf tänker lite längre än det andra inlägget jag citerade här ovan.
Men jag köper inte ditt resonemang.
Givetvis är det inte det sämsta som kan hända ett barn att växa upp med vetskapen att vara oönskad av sin ena förälder, men det är faan inte långt därifrån. Detta gäller oavsett om det är modern eller fadern som är frånvarande.

Nu vet jag också att det i verkligheten oftast är fadern som är frånvarande när ett barn växer upp med bara en förälder.
Men jag tror inte en sekund på att det på något sätt går att påvisa att barn som växer upp med enbart sin far skulle må sämre av det än de som växer upp med bara sin mor.

Att en kvinna som väljer att avsluta en graviditet som är oönskad av henne på något sätt skulle kunna försvara det med argumentet att hon gör det för det ofödda barnets bästa.... Det är bara löjligt.
Uppenbart skulle det enbart vara ett försök att undkomma den skam hon egentligen känner över sitt beslut, hon försöker rättfärdiga sitt beslut för sig själv, och döva sitt dåliga samvete.

1st minustumme o totalstopp på diskussionen?
Vad ska man dra för slutsats av det?

Själva abortfrågan är extremt svår, jag har inga absoluta lösningar på den.
Men i grund o botten så finns nog ingen annan försvarbar lösning än den nuvarande?
Även om man kan se det som att fadern bör ha precis lika stark rätt till inflytande över sitt eget ofödda barns liv, så sker graviditeten inne i moderns kropp.
Det är i min värld helt otänkbart att någon skulle tvingas till att genomgår en graviditet och förlossning emot sin egen vilja.
Om jag drar tanken ett steg längre så föreligger det även ett otroligt stort och tungt personligt ansvar över sin egen fortplantningsförmåga, oavsett kön. Om en kvinna absolut inte kan tänka sig att genomgå en graviditet och allt som det för med sig så finns det ju idag en uppsjö av alternativ som förhindrar att man blir gravid.... Har hon slarvat med detta så kanske man skulle kunna se det som att hon "får bita i det sura äpplet" på samma sätt som fadern vid en oönskad graviditet?

Personligen vet jag bara att jag som man varit absolut livrädd för att "orsaka" en oönskad graviditet genom uppväxten, alltid varit extremt noga med gummi vid tillfälliga bekantskaper... Jag bokade sen in tid för vasektomi knappt 3 månader efter att mitt andra barn föddes.

Men jag blir otroligt upprörd över hur kvinnor generellt resonerar kring detta, vilket svaren i denna tråd blir som lysande exempel på.

Detta land driver jämställdhetsfrågan extemt mycket längre än alla andra länder på denna planet.
Den sista stora pusselbiten i kampen för jämställdhet mellan könen finns i föräldraskapet och hur VI väljer att fördela det.
På den politiska scenen står alla tunga spelare, pådrivna av den nutida feminismen, och ondgör sig över detta genom att skuldbelägga män på gruppnivå för att inte ta ett likvärdigt ansvar för barn och hushåll.

Jag håller med i sak, den ojämna fördelningen av föräldraskapet mellan könen på gruppnivå är den sista stora pusselbiten som måste på plats, innan vi på riktigt kan påstå att vi som samhälle har en jämställdhet mellan könen på gruppnivå.

Jag delar däremot inte alls tanken om att de fortfarande är männen som orsakar detta, män som grupp har gjort en otrolig omställning bara senaste generationen, långt större och mer omfattande än kvinnor.
Det som fortfarande håller tillbaks detta är att många kvinnor helt enkelt ser sig själva som viktigare, mer nödvändiga, samt ha starkare rättigheter i föräldraskapet än barnets far. De är "mer" förälder än fadern helt enkelt.    

Precis som det exempel jag försöker belysa här.

När en kvinna frågar om råd ang abort eftersom hon inte riktigt vill bli förälder just nu så möts hon av hejjarop, ryggdunkningar, lyckönskningar och en allmän "you go girl" stämning överlag.
Det slår tillomed över så grovt att det börjar argumenteras att en abort går att motivera även ur det ofödda barnets perspektiv med motiveringen att det skulle vara bättre för barnet att inte födas, än att födas av en mor som inte vill bli förälder.

Vad skulle en man möta om han gjorde ett inlägg där han förklarade att han absolut inte vill bli förälder, men att han nu gjort en kvinna gravid av misstag o kvinnan har som högsta önskan i världen att föda barnet?
Jag tror vi alla vet, eller jag vet att vi alla vet, hur den tråden skulle utvecklas.

Män o kvinnor är idag inte likvärdiga i föräldraskapet, inte ens lite.

Det faktum att det finns ett antal rötägg till män som inte är varken villiga eller kapabla att axla sin del av föräldraansvaret är ett försvinnande litet problem i det stora hela.