Stayalive skrev 2021-02-14 06:16:19 följande:
Här är en till ?äldre? på 38 år som beräknas få 19 juli.
Varit en lång resa hit med 4 missfall innan. Egentligen 3 för det fjärde kan knappt räknas. Hann vara gravid i 4 dagar ungefär.
Första barnet eftersom jag kom på väldigt sent att jag faktiskt vill ha barn.
Får nog erkänna att det enda jag känner är oro. Dom första 12 veckorna var jag glad när jag passerade mina missfall. Hann aldrig med någon full missfallsutredning men fick ändå lutinus och trombyl. Lutinusen var bara den en mardröm i sig eftersom den såklart rann ut.
Fick superdåligt resultat på KUB. 1:11 på 21 och 1:300 på dom andra. Vägrande invasiv diagnostik och fick NIPT som visade bra. Två veckor ångest där.
Tur i oturen så har jag alltid haft ett blodtryck som gränsar mot högt. Nu har det dock varit lågt för att vara mig. Men det gör att dom har extra koll på mig.
I v 16+3 var jag hos läkare och diskuterade medicinering och la upp en graviditetsplanering. Sa att jag var orolig och läkaren var så snäll så innan jag gick undrade hon om jag ville kika. Allt såg bra ut med en livlig krabat med morderkaka i framvägg.
RUL av läkare nu på torsdag och är såklart orolig igen.
Jag känner ingenting och har inte fått någon bula. Har molvärk på kvällarna och vad jag tror är lätta foglossningar. Även bröst som jag gärna byter bort.
Är dock lång och har kanske lite mer fett än vad jag skulle önska över magen så jag antar att det kan göra att man inget ser.
Hade slutat röka innan mina andra graviditeter och inga problem alls med att sluta men denna gången var svårare så det har också varit ångestskapande (jag vet hur jäkla dumt rökning är och hur mycket det skadar så vi kan hoppa över påhopp om barnmisshandel och att jag inte borde få bli mamma). Tänkte skriva och be om tips i början men fick ångest när jag läste alla trådar där rökande blivande mödrar blev så nertryckta.
Jag är med andra ord orolig för det mesta och har hängt här inne där det känns som om alla får sena missfall. Vilket såklart inte stämmer eftersom dom som inte råkar ut för det inte har något intresse av att skriva.
Blev ett långt inlägg men känner ändå att det är viktigt att dryfta. Särskilt med tanke på min ålder och jag är ganska säker på att inte vara ensam om att inte kunna njuta av min graviditet just på grund av tidigare missfall och ålder.
Helt normalt att vara orolig över det mesta. Fick ett mf i november men hade "turen" att plussa igen i december. Va sjukt orolig de veckor fram tills efter det första mf skett. Sen började jag slappna av och i v 10+0 va vi på ultraljud och de sa att allt de kunde så såg fint och normalt ut. Då slappnade vi av och började till och med berätta för våra vänner och kände oss trygga med att allt skulle gå bra.
Tre veckor senare skulle jag göra kub men då började hvetet istället. Fick veta i måndags att min bebis har onormala vätskeansamlingar i magen och igår fick jag träffa en läkare som gjorde nytt ultraljud. min man fick vara med då skönt nog och hon visade att ryggen även var krökt och att det är stora avvikelser och magen har en stor bulle som går ut från hjärtat och ner mellan benen som gör att ena benet skjuts ut åt sidan. De kan inte svara på vad vätskan är eller vad som orsakar den. Inte heller om ryggen var deformerad sedan innan eller om det är vätskan som gör att trycks ut. Den stora magen var också osäkert om det var tarmar som åt utanför bukhålan eller om det är vätska som orsakar tryck där också eller något annat.
Moderkaksprov på måndag och sen är det 10-14 dagars väntan på fullständiga resultatet men det verkar inte vara förrän vid rul som vi kan få veta mer om missbildningar i kroppen och hur det påverkar vår bebis. Så nu går man omkring, är gravid men vet inte om vi borde avsluta den eller om det finns chans för ett värdigt liv för vår knodd
eller ett liv som är rättvist för vår dotter som bara är dryga året nu. Vi fick kämpa länge för henne och blev så glada när det gick så fort nu med syskon.
Så du är inte ensam om att inte kunna njuta av din graviditet.. det va det jag ville komma fram till. Sånna här saker är ovanliga att det kommer efter vecka 13-14 så vill inte alls skrämma dig, bara dela vår verklighet just nu.
Om du har moderkakan i framvägg så tar det längre tid innan man känner något och att det syns också. Med dottern så kände jag inga rörelser förrän i vecka 23-24 och då hade jag ändå moderkakan i bakvägg.
mvc brukar ha bra stöd för att få hjälp att sluta röka. Kan förstå att det inte är lätt när det är något man gjort länge och dessutom är orolig.