Anonym (Också MA) skrev 2020-07-24 16:52:59 följande:
Hej, jag är i så lik situation man kan tänka sig tror jag. Jag känner för dig och hoppas du mår så bra som du kan, omständigheterna till trots. ??
Första graviditeten, bad om ett ultraljud när jag skulle varit i v. 10+1 (för att jag behövde bevis att jag var gravid) men bm såg ingen hjärtaktivitet. Jag fick en tid hos gynekolog en vecka senare som jag var på igår, där fick jag reda på att fostret hade slutat utvecklas i v 7. Jag trodde att jag skulle få någon behandling för att bli av med fostret och hinnsäcken osv. men istället fick jag en ny tid en vecka (?!) senare för att dubbelkolla så att jag fått rätt diagnos. Nu hade jag varit i vecka v.11+2 och har alltså burit på ett dött foster i 4 veckor, det är helt knäckande.
Jag känner verkligen igen mig i dina känslor om att ha en kropp som inte kan vara gravid och sen inte ens sätta igång ett mf. Jag kände (känner) mig så jäkla grundlurad av min kropp.
Nu är jag rädd att mf ska sätta igång när som helst eftersom det tar så lång tid mellan mina vårdtillfällen. Men jag är också rädd för cytotec, precis som du beskriver. Är rädd för att det ska göra ont och att jag ska se något som jag inte vill se. I väntan på nästa gynekologitid försöker jag läsa vetenskapliga artiklar om hur effektivt cytotec är, men dessvärre talar inte de artiklar jag läst än så länge så mycket om en psykiska påfrestningen i att se innehållet i sin livmoder hemma på toaletten, eller ens hur ont det kan göra.
Hur har det gått för dig? Du måste ha gått igenom din behandling nu? Och var bor du? (Tänker med tanke på vilken vård du fått, det kan ju skilja sig mellan olika regioner) Jag bor i Göteborg och tycker vården har varit minst sagt bristfällig, både vad gäller information och hur lång tid det varit mellan mina besök.
Kram??
Hej! Beklagar så jättemycket. :( Men är glad att du hittade till den här tråden!
Vet hur jobbigt det är att allt tar sån tid. Samtidigt är det så klart bra att sjukvården vill vara 100% säkra innan man får medicin, men den där väntan alltså... att försöka bete sig som vanligt bland folk som inte vet, och på jobbet. Det är tärande. Och även tanken att om det inte upptäckts, hur länge hade jag gått då innan det startat av sig själv?? Känslan att kroppen är helt ovetande.
Jag försöker dock att inte klandra mig själv. Min kropp gör så gott den kan. Jag är också tacksam för att den faktiskt kände att det var något fel på embryot!
Jag är också rädd för att se vad som kommer ut. Jag har läst att många bara väntar ut det värsta på toaletten, och då är det ju lätt att spola utan att titta. Men om man blöder bara så pass att man klarar sig med bindor? Jag har också läst väldigt mkt om hela grejen, men känner nu att jag inte orkar det mer. Det får bli som det blir. Hade du några känningar innan, eftersom du ville ha ett ul?
Jag trodde jag skulle starta behandlingen idag, men jag var på sjukhuset och fick bara en förberedande tablett, för att livmoderhalsen ska börja mjukna och öppna sig. Så imorgon på morgonen ska jag ta resten av tabletterna, som startar det hela. Är väldigt nervös och har svårt för att äta. Jag bor i Skåne, mitt emellan Ystad och Malmö. Jag vände mig till Ystad först men dom kunde inte ta emot mig, i Malmö var jag iaf välkommen in till gynakuten. Väl där har jag blivit väldigt bra bemött, så det är jag glad över.
Stor kram till dig! 
Blir så ledsen att vi är så många som får gå igenom det här. Varför ska graviditet vara så komplicerat...