Anonym (2 MA i rad) skrev 2020-08-19 09:32:39 följande:
Hej, kan svara för hur det varit för mig. Jag har precis genomgått mitt andra MA i rad (har två barn sen innan med komplikationsfria graviditeter), mitt första MA upptäcktes på rul i mars, var i vecka 18+5 men fostret dött sen vecka 16 (hade gjort ul i vecka 13 där allt såg bra ut). Blev inlagd för cytotecbehandling, 2 timmar efter cytotec kom allt ut komplett i sin helhet. Hade inte särskilt ont, räckte med Alvedon. Blödde sparsamt ca 2 veckor och 4 veckor från cytotecbehandling fick jag mens och blev därefter gravid igen. Fick göra två tidiga vul nu andra graviditeten, senaste vecka 11. Fick en liten blödning vecka 16+5, åkte in och fostret dött sen vecka 12, samma behandling med cytotec, gick snabbt och allt kom ut efter 1 timme, knappt ont, nu tre dagar senare sparsamt med blödningar. Ingen smärta. Fysiskt har det gått väldigt smidigt men psykiskt är det oerhört tufft och jobbigt.. stark oro för hur de ska fortsätta, vill så gärna ha vår efterlängtade trea så kommer försöka igen så fort jag haft två menstruationer (rekommendation av läkaren pga så tätt gravid under lång tid) men oron kommer nog finnas till den dag man har sitt älskade barn i famnen. Kan tillägga att mina tidigare barn är 5 och 3 så inte så länge sen allt fungerade utan problem..
Efter att ha läst runt en hel del verkar tyvärr 2 MA inte allt för ovanligt men 3 desto mer ovanligt, så hoppas innerligt att man får tillhöra dom som får bebis tredje gången gillt iallafall....
Det låter som en mardröm. Men himla tur att du har två barn så det inte känns alltför tröstlöst. Ni har förhoppningsvis bara haft en jäkla otur nu.
Anonym (ledsen) skrev 2020-08-19 09:42:50 följande:
Beklagar. :( Jag tycker absolut ni ska prova igen, men ja, man får ju alltid hålla risken för mf i bakhuvudet eller hur man ska säga, så man vet att man kommer kunna hantera det om det händer. Så tänker jag iaf.
Mitt ma har precis blivit helt klart, jag testar negativt och blöder inte längre. För mig kom allt det ledsna efteråt, men efter 3 veckor vände det ganska tvärt och allt känns som vanligt nu.
För min del oroar jag mig också för min ålder, men jag har inga barn sen innan. Jag fyller 35 om några månader. Hade jag vetat att det här skulle hända... och vem vet, jag kanske har oturen att få ett till ma nästa gång också, ja då hade vi ju såklart börjat tidigare. Känns skit, rent ut sagt.
Det är hemskt att man ska behöva vara så påstridig när man känner att nåt är fel.
Jag är inte heller purung, 30 år och vårt första barn.
En av mina före detta elever ska ha sitt tredje barn nu samtidigt som vårt skulle ha kommit. Känns ju lagom kul.
Jag var på ul idag, och allt hade kommit ut. Såg på gravtest i morse att hcg har sjunkit ordentligt. Vi fick klartecken att försöka direkt igen, det var väldigt upplyftande och jag börjar känna mig riktigt glad och förväntansfull igen.
