Nån mer med MA som inväntar blödning?

Så ledsen för din skull. Måste varit fruktansvärt. :(

Har du haft missfall förut? Hur mår du nu efteråt? Hur känns det psykiskt? Du behöver inte svara om det känns jobbigt.

Jag är så trött på det här... ens första graviditet ska ju vara ren glädje. Det känns som mina kommande graviditeter kommer bli fläckade av den här upplevelsen. Nästa plus kommer vara skräckinjagande.

Förstår det. Jag ska ju inte starta mitt förrän om en vecka pga jobb (orkar inte börja sjuka mig, är ny och chefen är på semester osv), nu känns det väl okej även om jag är ledsen men oroar mig för hur det kommer bli efteråt.

Usch, det låter ju som nåt nån hade fått höra och skrev om här ?du har ju iaf lätt för att bli gravid?. Vad är det för jävla tröst. Det är ju absolut ingen garanti för att det ska gå snabbt nästa gång.

Åh stackare... jag tror du kommer våga, när du läkt färdigt psykiskt. Det får ta tid. Nejdå, ingen fara!!

Tack, så skönt att höra att du inte hade så ont! Och att du börjar må bättre. Jag kommer ta morfinet ändå tror jag. Tycker så synd om mig själv så jag vill unna mig det, haha. :?)

Blev du mer ledsen vid just själva blödningen? Jag har hållit ihop i över en månad nu, även om jag varit ledsen hemma så har det ju inte gått på jobbet. Så jag inbillar mig att jag bearbetat och att det kommer kännas bra att komma vidare men är ändå orolig för hur det ska kännas efteråt. Om det kommer ikapp liksom. :/

Nu har jag tagit cytotec-tabletterna.

Jag var så orolig innan att jag nästan försökte dra ut på det men när jag var på toaletten och det kom blod och magen började kännas av mer än innan (fick en förberedande tablett igår, Mifepristone) så var det ju bara att sätta igång. Jag proppade i mig Alvedon och Ipren enligt ordinationen.

Hej, tack för att du frågar! Jag blir så rörd av att okända människor på nätet kan bry sig så mycket om varandra. 

Jag mår bra, jag har skrivit lite mer om hur det gick i inlägget ovan. Idag är jag trött, lite ledsen (eller mer bara känslosam) men lättad. 

Hur mår du, nu när det gått ytterligare lite tid sedan ditt missfall? Jag hoppas du mår bättre. 

Tack. Det känns bra. Det var en sån enorm stress som släppte när jag väl började blöda. Jag hann vara ledsen så länge innan och tror jag hann bearbeta ganska mycket. Känner såklart ändå som du säger, en ledsamhet över det lilla som aldrig fick en chans. Konstigt nog kände jag mig helt hormonfri, ända sedan jag misstänker att embryot dog (trots att läkaren sa en senare tid). Det enda tecknet har varit väldigt starka graviditetstest.

Vad skönt att du börjar må bättre. Det måste ha varit en hemsk upplevelse, det är ju hemskt nog situationen i sig liksom. Jag minns inte nu hur lång tid det gått för dig, är det två veckor snart? Hur känner du inför att prova igen när du återhämtat dig?

Hur mår ni här i tråden?

Jag återhämtar mig sakta men säkert. Ser fram emot när det slutar blöda, och att få ägglossning.

Just det, har ni räknat ert missfall som en mens? Jag tänker i mensappar och så. Skulle vara skönt att ha nåt att utgå från, även om ÄL säkert dröjer lite mer än vanligt. 

Skulle ju bara fattas att det tar månader... Fyfan alltså. Jag hade hoppats på att hinna bli gravid innan 35 men det är inte många månader kvar dit. Sån stress hela tiden. Men jag hoppas vi alla får tillbaka den så fort som möjligt! :)

Vad skönt! Har du slutat blöda också? 

Mitt var väldigt svagt sist jag testade, i förrgår tror jag. Nu får jag bara hoppas det inte syns några rester som kräver behandling imorgon på ultraljudet. 

Det var en liten bit kvar, och slemhinnan var fortfarande lite för tjock tyckte hon. Suck. Kan det nånsin ta slut? Iaf så trodde hon kroppen ska fixa det själv så det kommer ut vid nästa mens. Jag ska testa igen efter mensen, eller kontakta dom om mensen inte kommit inom tre veckor. 

Blir helt galen. Ett missfall som tar veckor att bli klart. 

Det är ju jättebra! Förstår att det känns jobbigt. Jag hoppas du känner att du vill fortsätta försöka. Men oavsett hur du väljer att göra så är det ju det rätta för dig. Du kanske behöver läka psykiskt ett tag till?

Ja det känns lite för sjukt för att vara sant att det skulle hända. Och rätt bittert att så många kollegor oundvikligen fick reda på att här pågår ett missfall när jag hade blodat ner hela korridoren.

Men då fick jag också se hur okunnig även vårdpersonal är om kvinnokroppen.

Om jag blöder så det strilar när jag sitter på toan och jag tillslut svimmar och har så ont att jag spyr förstår ju ni hur fruktansvärt det är. Ändå står två ambulansgubbar och tittar ner på mig och säger att sånt här får man förvänta sig när man har tagit cytotec, och att jag inte får åka till akutgyn om jag inte blöder mer än en mens. Tillslut körde de mig till vårdis för jag ville inte åka hem. Där fattade de rätt omgående att det här inte var bra och skickade mig vidare.

Men att jag i det tillståndet ska behöva tjafsa om jag ska få vård eller inte och hur sjuk jag egentligen är känns ju inte riktigt ok.

Hjälp, jag tror min mens precis startat! 

Jag var på toaletten och det kom lite färskt blod. Mensvärk startade samtidigt också. Först blev jag orolig och tänkte, nu är nåt fel ändå, sen kom jag på att det kanske är mens. 

Men jag får inte riktigt ihop det. Mellan den 10-12 aug började jag känna av äl-smärta. Jag testar inte äl, så kan bara gå på smärtan. Men ibland har den kommit efter äl också. Men om jag hade äl i dom dagarna så borde mensen inte komma förrän tidigast den 24 aug. 

Om mensen börjar idag den 21, så hade jag äl den 7, och det var samma dag jag var på mitt återbesök och läkaren sa att hon såg några små rester, och jag testade ju fortfarande positivt på grav-test då. Då borde jag väl inte kunna ha äl samtidigt? Fast om jag ska kolla på alla mina pms-besvär som ont i brösten, så stämmer det om jag hade äl runt den 7. 

Eller, så är det bara lite rubbningar på mensen så jag får spottings innan och så kommer den igång på riktigt nästa vecka. 

Fan, så komplicerat! Vad tror ni?